Bilagan till Dagens Industri igår måndag är en 68 sidor lång redovisning av årets nya bilar. Som läsare hade jag förväntat mig någon bra omslagsbild på framtida ny bilteknik, el, vätgas eller något annat fascinerande.
Istället är det bilreportern Håkan Matson i näst intill helfigur som pryder hela omslaget. Jag har känt honom sedan 1970-talet och han är tveklöst en av landets bästa biljournalister. Men som läsare har jag tröttnat på att bilder av tidningens journalister tar alldeles för stort utrymme.
Jag går över till nyhetsdelen vars förstasida pryds av fyra investerare som satsat på mindre företag i den digitala världen – rubriken över hela sidan ”INVESTERARESSEN”. På insidan finns ytterligare 48 ”ESS” i branschen.
För övrigt hittar jag bland ESSEN banken Collectors grundare Lena Apler som vid två tillfällen i år i sista stund hoppat av utlovade framträdanden inför Ekonomiforum, tidigare National- och företagsekonomiska föreningarna i Skåne, till besvikelse för hundratals medlemmar.
Några sidor in i tidningen finns en nyhetsartikel om de revisorer på PWC som varnats för att de varit med på SCA:S beryktade jakter. Artikeln inleds: ”PWC:s stjärnrevisorer….”
I dagens tidning finns resultat om årets snabbväxande mindre företag, s k gaseller, en ranking som DI driver på ett alldeles utmärkt sett. Men när tidningen presenterar de två vinnarna på förstasidan är de omgivna av prisutdelaren plus tidningens två chefredaktörer.
Dessutom finns på förstasidan två mindre porträttbilder av tidningens journalister, alltså av sju porträtt är det två som har uträttat något utöver det vanliga och fem i självbespegling.
Denna pinsamma brist på vanlig journalistisk distans är trist eftersom DI normalt är en bra nyhetstidning. Men alltför ofta faller journalisterna i farstun för direktörer och utnämner dem till hjältar. Jag börjar tro att det är chefredaktörernas medvetna affärsmodell att höja upp högst normala personer till stjärnor för att få läsarna att tro att tidningen är oundgänglig.
