Telia Soneras historia från två nationella telebolag till en internationell operatör beskrivs i en färsk historik skriven av Svenolof Karlsson. Historiken baserar sig till stor del på intervjuer, och beskriver bland annat etableringen i Ryssland och Soneras köp av 3G-licenser i Tyskland.
Finlandsfödde frilansjournalisten och författaren Svenolof Karlsson, som en längre tid har varit verksam i Sverige, har på uppdrag av Telia Sonera skrivit en skildring över Telias (tidigare svenska Televerket) och Soneras (tidigare en del av post- och telegrafstyrelsen, senare Telecom Finland) utvecklingar fram till samgången år 2002, då dagens Telia Sonera bildades.
Svenolof Karlssons skildring av bolagets historia är för tillfället endast tillgänglig på nätet. Telia Sonera har byggt upp en webbplats (www.teliasonerahistory.com) där bolagets historia redovisas i olika etapper.
Under den tidsperiod som Karlsson skildrar, från 1970-talet till år 2002, genomgick telekomindustrin en total förändring, från de gamla statsägda monopolen vars huvudrörelse var interurban telefontrafik. Telia Sonera är nu en av många operatörer i Sverige, Finland och i andra länder som erbjuder mobiltelefoni och snabba fasta ljusoptiska nätverk för främst datatrafik i bredband.
Både Televerket i Sverige och det som i Finland blev Sonera har en lång förhistoria. I synnerhet inom telefonin i allmänhet var Sverige ett pionjärland.
Karlssons skildring fokuserar väldigt starkt på mobilteknologins genombrott från 1970-talet och framåt, då de nordiska länderna låg i världstäten. Det fanns en symbios mellan statliga nordiska teleförvaltningar och lokala tillverkare i telekombranschen (LM Ericsson i Sverige och Nokia i Finland). I båda länderna utvecklades ursprungligen både mobiltelefoner och den nya generationens digitala telefonväxlar i joint venture-företag där både telekomtillverkarna och de statliga telebolagen var delägare.
De nordiska telekomindustriernas starka positioner inom mobiltelefonin härrör sig uttryckligen från det nordiska mobiltelefonsamarbetet inom NMT, den första generationens automatiska mobiltelefoni. Under 70-talet och början av 80-talet utvecklades nationellt förankrade mobiltelefontekniker i många länder, bland annat i USA, Frankrike, Tyskland, England och Japan. Men redan från början var NMT ett attraktivt alternativ för länder som inte hade egna telefontillverkare med egna system. Den första stora ordern på ett NMT-nätverk gick faktiskt till Saudiarabien.
Från monopol till privatisering. Mobiltelefonins utveckling gick hand i hand med en avregleringsprocess inom telekom, där starka statliga monopol efter hand började ge vika för en större konkurrens.
I Europa privatiserades många statliga telekombolag, börjande från British Telecom i England under Margaret Thatchers tid på 1980-talet, och samtidigt var det nödvändigt att släppa in en större konkurrens på marknaden. Det var denna kombination som gav de nordiska telekomindustrierna och telebolagen den öppning att etablera sig på nya marknader som togs.
Nokia var faktiskt världsledande mobiltelefontillverkare så tidigt som på 80-talet, redan före Jorma Ollilas tid, vilket senare lätt har glömts bort: Det var marknadens enorma expansion som möjliggjorde Nokias fantastiska tillväxtsaga under 90-talet.
Eftersom de nordiska länderna var pionjärer inom mobiltelefonin, både beträffande det analoga NMT-systemet och den senare europeiska digitala standarden GSM, som i stor utsträckning baserade sig på det nordiska kunnandet, erbjöds också de nordiska telebolagen öppningar att etablera sig i andra länder. Problemet blev bristen på kapital och kunnig personal att ta tillvara de möjligheter som gavs.
Svenska Televerket, senare statsägda Telia, etablerade sig bland annat i Ryssland, och det från post-och telegrafstyrelsen avknoppade bolaget Telecom Finland, senare Sonera, i såväl Turkiet och i USA som i Ryssland. Men just då den europeiska digitala mobilstandarden GSM slog igenom så gott som globalt, vilket både Ericsson och Nokia drog full nytta av, skulle det har funnits möjligheter för nordiska telebolag att etablera sig över hela jordklotet. Karlsson citerar förste Sonerachefen Pekka Vennamo:
”I flera av delstaterna (i Indien) kunde vi ha fått 10–20 procent av ägandet (i mobiltelefonbolag). Vi hade många möjligheter som vi inte använde.”
Misstag att inte satsa på tillväxtmarknader. Snart efter delprivatiseringen av Sonera år 1998, då det nyintroducerade bolaget gick som en raket på börsen, gjorde Sonera ett strategiskt beslut. Nästan i en bisats citerar Karlsson Kaj-Erik Relander, som då var Soneras unge chef, då han kommenterar Soneras beslut att då det gällde tredje generationens bredbands mobilteknologi (3G), att Sonera skulle fokusera på de etablerade ekonomierna i Europa och inte på tillväxtmarknaderna: ”Det framstår i efterhand som ett misstag.”
Sonera satsade miljardbelopp på en 3G-licens i Tyskland som företaget senare nästan helt måste avskriva. Men egentligen var det inget fel på idén, utan främst på tajmingen: först under de senaste åren har så kallade smarttelefoner kommit ut på marknaden som kan utnyttja den 3G-teknik som redan i många år har funnits till hands. Det är dock riktigt, som Relander säger, att Sonera hade gjort klokare i att fokusera på en utbyggnad av mobiltelefonin i tillväxtländerna i tredje världen. Det var kanske den största revolutionen som mobilteknologin möjliggjorde: i de stora, folkrika utvecklingsländerna, där människorna knappt hade haft tillgång till telefoner överhuvudtaget, gjorde mobiltelefonins genombrott att utvecklingsländernas miljarder människor för första gången i historien fick tillgång till en telefon. Denna process har nu utsträckt sig till att gälla även de fattigaste länderna i Afrika.
Både Telias och Soneras utveckling under 90-talet präglades av många samtidiga förändringar i bolagens verksamhetsmiljöer. Det var ett kaotiskt skede och det är svårt att av detta göra en övergripande skildring. Karlssons metod har varit personintervjuer av nyckelpersoner i processen. Mobiltelefonins genombrott inträffade samtidigt som de gamla statliga telemonopolen (i Finland hade post- och telegrafstyrelsen bara ett partiellt monopol, som inte gällde lokal telefontrafik) förvandlades till affärsföretag inom marknader som öppnades för konkurrensutsättning, och som senare privatiserades. Samtidigt öppnade sig en global marknad för telekomtjänster.
Då Sonera privatiserades fanns det ett stort intresse för bolaget, också från utländska stora telejättars sida. Bland andra France Telecom hade varit intresserat av att förvärva Sonera, till ett gott pris, främst på grund av Soneras attraktiva tillgångar i Ryssland, Turkiet och de baltiska länderna. Men socialdemokraten Erkki Tuomioja, då handels- och industriminister, ville inte gå med på en total utförsäljning av Sonera, vilket var synd under en tid då staten förmodligen hade kunnat få 50–60 euro per aktie (men knappast toppkursen 90 euro för hela aktieinnehavet).
Tuomioja hade dock enligt Karlsson varit villig att gå ner till en tredjedels statligt ägande. Men de potentiella köparna ville inte ha med staten som delägare i bolaget.
Men tillfället att sälja var kortvarigt: strax efter millennieskiftet, och i synnerhet efter terrortillslagen mot New York hösten 2001, kraschade den dåvarande it- och telekombubblan, som även Sonera (och Nokia och Ericsson) hade varit delar av. Att den dyra tyska 3G-licensen var ett dyrt misstag för Sonera blev snart uppenbart, och även Soneras kurs djupdök. Helsingin Sanomat inledde en hetskampanj mot Relander, som gavs skulden för allt som såg ut att ha gått snett: samtidigt som HS ignorerade Soneras verkliga framgångar med bland annat Turkcell och investeringarna i Ryssland (den ryska ekonomins tillväxt hade ännu inte börjat). Till följd av HS:s hetskampanj, som nog representerar ett bottenmärke i dålig ekonomisk journalistik (och som senare skulle upprepa sig i HS:s hetskampanj mot Mikael Lilius i Fortum) drevs Relander från Sonera, därifrån han redan själv hade börjat söka sig bort.
Svensk-norsk fusion utreddes. Redan i ett tidigt skede, samtidigt som delprivatiseringarna genomfördes av både Telia och Sonera och båda företagen börsintroducerades i Stockholm respektive Helsingfors, hade ledande personer både inom företagen och inom de svenska och finska (och norska) nationella regeringarna börjat sondera terrängen för fusioner som hade kunnat skapa starkare nordiska telebolag. Också Danmark var inledningsvis med i diskussionerna, men föll ut då danska telekoncernen Tele Danmark såldes till ett av de stora amerikanska telebolagen.
Länge var ett sammangående mellan Telia och norska Telenor främst på tapeten. En fusion avtalades om år 1999, men sprack i december samma år. Historien om spruckna stora svensk-norska fusioner är lång och tyder på att det finns något fundamentalt som ofta skär sig mellan svenskar och norrmän.
Först efter att Telia-Telenor-fusionen hade spruckit vaknade intresset på allvar för en samgång mellan Telia och Sonera. Inte heller dessa förhandlingar gick smärtfritt, men de ledde ändå till ett slutresultat, Telia Sonera som formellt uppstod den 1 januari 2002.
Efter den period som Karlsson skildrar har det finländska inslaget i Telia Soneras ledning och styrelse efter hand minskat, och Telia Sonera är i dag ett mycket svenskt företag.
Karlssons skildring baserar sig på personintervjuer, och de utgör ett värdefullt källmaterial då det gäller att belysa mobiltelefonins genombrott i de nordiska länderna och inom Europa under 80- och 90-talen. Men analyserna som skulle hjälpa läsaren att få ett grepp om och en förståelse för den process som ägde rum är mera tunnsådda. Förändringsprocessen där mobiltelefonins genombrott sammanflätades med monopolens sammanbrott, telekommarknadens öppnande för konkurrens, de nationella telebolagens privatisering, och öppningen av en global marknad var svåröverskådlig och rätt kaotisk.
Karlsson gör ett förtjänstfullt jobb i att lyfta fram de enskilda personer och händelser som var avgörande i denna utveckling. Skildringen av processen hade kanske behövt vara något mera sammanflätande och överskådlig. Men den är till stor hjälp för läsaren som på den tiden följde med dessa händelser och som hade svårt att då få en överblick över händelserna, och som i efterhand har haft svårt att minnas precis alla detaljer.
Efter den tidsperiod som Svenolof Karlsson behandlar har utvecklingen inom fiberoptik och ljuskablar revolutionerat de fasta teleförbindelserna som i dag utgör stommen i telebolagens fasta nätverk, och är den teknologi som i dag möjliggör vårt surfande på internet.
Svenolof Karlssons beskrivning av Telia Soneras historia finns på www.teliasonerahistory.com under ’The Pioneers’. På webbplatsen presenteras också de övriga epokerna i bolagets historia.
Janne Salonen text
Hela artikeln ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 6/2011, som utkom 21.6.2011.
Kommentera artikeln på adressen: feedback@forum.fi
