Offentlig hälsovård och privata profitspel

Den kommunala sektorn svarar för offentlig hälsovård som kommunerna enligt lag ska erbjuda sina invånare. Detta offentliga hälsovårdssystem fungerade rätt bra, tills högerpolitiker, läkare och bankirer började argumentera för att den privata sektorn borde ges utrymme att ”förbättra produktiviteten” inom den offentliga hälsovården. Den verkliga innebörden innebar nedskärningar och maximerade vinster, genom att tillämpa samma beprövade och testade modeller som har använts inom industrin, byggsektorn och bankverksamheten. Emellertid utgör hälsovård en del av medborgarnas livskvalitet, liksom utbildning, och är viktig för hela befolkningen och nationens hälsa. Pandemin har framvisat att effektiv hälsovårdspolitik alltid bör gå före profit. Följden av privatisering är att både den offentliga och privata hälsovården nu klappat ihop.

Allt började med en viktig reform för flera decennier sedan, när företagen ålades att ordna förebyggande hälsovård för alla sina anställda. Den utvecklades snabbt till en service dominerad av den privata sektorn. De anställda föredrog privata lösningar på grund av den allmänna uppfattningen att den privata sektorn har monopol på effektivitet. Läkare och alerta investerare upptäckte snabbt en möjlighet att förbättra sin ställning genom att grunda privata hälsovårdsföretag. Detta resulterade i att hälsovårdsresurserna snabbt drogs bort från den offentliga sektorn, vilket ledde till allvarlig personalbrist, långa väntetider och försenade behandlingar för den stora andelen av befolkningen som inte förvärvsarbetade eller som inte hade råd att anlita privat hälsovård. Privata investerare, stora utländska hälsovårdsföretag, försäkringsbolag och en bank började bums bygga större hälsovårdscenter och sjukhus. De första aktörerna visste också hur de skulle undgå eller minimera att betala skatt i Finland. Deras lobbargrupp, Läkarförbundet, försökte begränsa antalet läkare som ges utbildning här.

Äldreomsorg sågs också som en gren med plockfärdig frukt. Privata företag köpte upp mindre entreprenörer och kämpade hårt för att vinna kommunala kontrakt. För årtionden sedan visste vi alla att Finland har en snabbt åldrande befolkning. Dessa blivande pensionärer har illa råd med privat hälsovård. Men vem brydde sig om långa köer till kommunala hälsovårdscentraler och sjukhus, där patienterna tvingas vänta på behandling i månader? Vem brydde sig om sänkta kvalitetsnormer på äldrevårdshem med personalunderskott och dåligt utbildade vårdare? Sannerligen inte politikerna inom både Centern och Samlingspartiet, som starkt stödde denna privatiseringsvåg.

Bristen på hälsovårdspersonal i den offentliga sektorn blev akut, så den privata sektorn erbjöd sig att leasa läkare till kommunerna till betydligt högre kostnader än den offentliga sektorn var van att betala. Därefter sålde de privata hälsovårdsföretagen tjänster till kommunerna som leverantörer av offentliga hälsovårdstjänster. Prissättningen i dessa kontrakt var inledningsvis attraktiv, men i många rapporterade fall steg dessa kostnader snabbt till betydligt högre nivåer som kommunerna inte hade råd med.

Visst, privat hälsovård kanske har kortare väntetider och mer lockande kirurgiska tjänster än den offentliga sektorn, men patienterna betalar dyrt för sådana tjänster. Det finns däremot goda skäl att vara skeptisk:

1. Det finns talrika exempel på hur patienter uppmanas besöka fler läkare, genomgå fler operationer, och genomgå fler labbtest än nödvändigt. Det är lockande för den privata sektorn att överfakturera och att sälja onödiga tjänster. Hur ofta vågar du neka att följa en läkares rekommendationer?
2. Många läkare som jobbar på den privata sektorn innehar poster i olika privata hälsovårdsföretag via sina egna företag, och jobbar dessutom vid offentliga universitetscentralsjukhus! Kan de verkligen ha koll på sina olika patienter och dessas behov? Systemet med svängdörrar tillåter dem att maximera patientflödet.
3. Läkarna kan inte ge heltäckande vård genom att dela digitala patientjournaler, eftersom data sällan kan överföras från ett system till ett annat. Koordinering mellan läkare och specialister är en utmaning, eftersom de flesta av dem arbetar vid olika sjukhus på olika tider. Alltför mycket lämnas åt patienten, som ofta måste försöka redogöra för läkarna sina tidigare sjukdomar och erhållna behandlingar.
4. Konsultationer med videoappar är bara enkla telefonsamtal utan stöd av sofistikerad diagnostikteknologi. Färska erfarenheter indikerar att detta bara är ännu ett sätt att göra mer pengar: läkaren måste försöka gissa sig till vad patienten söker hjälp för, utan att träffa patienten personligen.
5. Det finns klara bevis både här hemma och utomlands på att banker och försäkringsbolag försöker maximera vinsterna och socialisera förlusterna. Deras hälsovårdsbusiness bygger på profitmaximering; inte på altruistisk omsorg om patienterna. När de är involverade i hälsovårdsverksamhet, stiger kostnaderna.

Slutsatsen är att du har skäl att bekymra dig, då marknaden har blivit så stor och centraliserad, med så få spelare. Utländska företag är majoritetsägare i de tre dominerande bolagen Mehiläinen, Terveystalo och Attendo, medan det bara finns ett enda stort inhemskt hälsovårdsbolag – Aava. Nu när läkarna kan jobba vid mer än ett av ovannämnda bolag, tror du på allvar att det existerar priskonkurrens mellan dessa bolag?