Svensk exportindustri går för högtryck, tack vare den svaga kronan. Många företagsledare är nöjda för stunden, medan nationalekonomer rynkar på pannan inför vad som beskrivs som en ”skvalpvaluta”.
Det är lätt för var och en att se fördelar med en svag valuta: svensk export av begagnade bilar till närliggande euroländer har ökat med 60 procent, medan skogsindustrin redan i år för samma exportvolym som tidigare fått cirka10 procent fler svenska kronor extra rakt in i resultaträkningen. Samtidigt strömmar shoppingturister in till gränsstäderna i västra Skåne, norra Bohuslän och Stor-Stockholm.
Nackdelen är naturligtvis dyrare utlandsresor för svenskarna – och dyrare import för detaljhandeln. För krisdrabbade länder brukar en svag valuta också innebära högre räntor och problem med att betala av på utlandsskulden.
Så icke för Sverige med en lång rad år av präktiga överskott i de totala utrikesaffärerna, bytesbalansen, och en låg statsskuld på endast 35 procent av BNP mot Spaniens cirka 97 procent, Italiens mer än 130 procent och Japans 245 procent. Med detta goda utgångsläge är det paradoxalt med en lika svag valuta gentemot euron som vid finanskrisens djup sommaren 2009, och den svagaste nivån vis-à-vis dollarn sedan 2002.
Skvalpvaluta. Kronan har träffande kallats för ”skvalpvaluta”, ett epitet myntat av Carl Bildt (statsminister 1991–94 och utrikesminister 2006–14) för att beskriva den instabilitet som uppstår till följd av brist på fast förankring i det europeiska valutasamarbetet: det skvalpar häftigare i Sverige då det blir blåsigt i omvärlden.
Finansvärlden i stora länder hyste tidigare en djup misstro mot valutan i ett litet land som gjort sig känt för ständiga devalveringar från 1975, tills Sveriges regering och Riksbank plötsligt tvingades kasta loss de fasta växlingskurserna i november 1992 och kronan i ett slag tappade uppemot 30 procent när den fick flyta fritt.
Tillsammans med devalveringarna dessförinnan hade svenska kronan då på 17 år förlorat halva värdet mot den danska. Men kronan kom att stärkas kraftigt mot de 11 kronorna för en euro mellan åren 2008 till sommaren 2013 då den noterades kring 8:70 kr. Sedan dess har den vänt utför till 10:71 kr i mitten av augusti.
En liknande utförslöpa har skett mot dollarn, från 6:70 kr sommaren 2013 till 9:57 kr i augusti.
Vems skuld? Nu diskuterar nationalekonomer vem som bär ”skulden” till detta. Allt fler börjar argumentera för att en låg kronkurs är skadlig på längre sikt, den påstås medföra att svenska företag med internationell konkurrens kan vila på lagrarna, att de inte behöver vässa sig och investera för att tjäna bra med pengar.
Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs chefsekonom Bettina Kashefi uttrycker vad många nationalekonomer och några få företagsledare tror: ”att man tappar förändringstrycket i bolagen och sedan när valutan stärks har man inte gjort de förberedelser man skulle behövt göra för att klara sig långsiktigt”.
En allvarligare konsekvens är troligen att svenska bolag har blivit klart billigare i utlänningars ögon, flera företagsköp på sistone hade kanske inte blivit av med den tidigare starkare kronan.
Svårt att förklara är dock de minskade överskotten i Sveriges handels- och bytesbalanser.
Överskottet i handelsbalansen nådde sin extrema topp kring plus 8 procent av BNP åren strax före millennieskiftet 2000. Detta har sedan fortlöpande sjunkit ned till 2 procent 2018.
Ännu mer illavarslande är överskottet i bytesbalansen, de totala utrikesaffärerna, som nådde sin topp 8 procent under 2008 och därefter successivt har sjunkit till 3,0 procent år 2018 för att öka till 3,6 procent enligt prognosen för i år. Mycket till följd av den svaga kronan fortsätter överskottet att stiga de följande åren till 4,6 procent av BNP år 2022.
Henric Borgström text
Läs hela artikeln i Affärsmagasinet Forum 6/2019.
