Ibland urartar kommunikationen. Knytnävarna flyger, om inte fysiskt så åtminstone verbalt. Sker detta, är det i så fall motpartens fel, och inte ens eget; det är väl de flesta av oss ense om, särskilt i stridens hetta.
I Paulanertältet klockan nio en fredagskväll under årets Oktoberfest i München råkade jag i ett fysiskt handgemäng, där min motpart och jag båda hade ett visst fog för vår respektive uppfattning att felet låg hos den andre. Eskalationen följde samma mönster som i de flesta slagsmål jag iakttagit bland arbetskolleger, i ledningsgrupper och styrelser.
Bråket började i trängseln. Folk hade roligt, så också kring bordet där SkySQL Ab:s grundare stod på bänkarna och skrålade. Min 19-årige son flyttade på sig, för typen bakom honom hade inte reagerat på min sons påtalanden att han stod långt in på vår bänk. Nu gjorde den knappt sextioårige, ganska smärte manspersonen i stället intrång på mitt bänkrevir. Lite eggade sonen och jag upp varandra, och jag bestämde mig för att inte tolerera mannens överträdelser. Två gånger uppmanade jag honom, kanske mer bestämt än vänligt, att ”ta det riktigt lugnt”. På svenska, eftersom själva budskapet (”hålls på din egen bänk”) knappast var oklart, och min pondus är större på modersmålet.
Till tyska övergick jag när han frågade ”Hast du Probleme, oder was?”. Mitt svar ”Nein, aber du!” fick honom att blixtsnabbt brotta ner mig pladask på rygg på hans bord. Ölstop trillade i golvet. Sonen flög på mannen, till faderns undsättning, men fick honom knappast lugnare med sin replik om att ”folk som du är orsaken till västerlandets undergång.” Halva grannbordet bad om ursäkt å stridsbultens vägnar, andra halvan lade sig i bråket. På SkySQL-sidan ingrep en aktiv rugbyspelare med landslagsbakgrund.
Mycket mer hände inte. Ingen blodsutgjutelse, mig veterligen inte ens några blåmärken. Saldot blev en förlorad skjortknapp hos sonen, och en förvånande skön känsla av tillfredsställelse hos mig, över att inte låta mig bli påtrampad. Visst hade jag kunnat undvika att utlösa slagsmålet, framför allt genom att låta honom fortsätta knuffas. Jag valde att inte tolerera beteende jag fann oacceptabelt, och just den formen av revirmarkering av alfa-hanne-typ tror jag leder till bråk också i arbetslivet.
Jag är en fredlig man. Det är knappast av en slump jag inte råkat i slagsmål sedan tonåren, och jag vill tro att jag i arbetslivets verbala kamper betydligt oftare varit medlare än jag själv behövt medling. Därför började jag grubbla över lärdomarna av Wiesn-incidenten, och reflektera över allmän konflikthantering i arbetslivets vardag.
Varför blir det bråk? I ”Tänka, snabbt och långsamt” lär psykologen Daniel Kahneman ut att vi vanligen inte ids bry oss tänka efter ordentligt, utan låter vad han kallar ”System 1” snabbt dra slutsatser, som oftast är rätta. Då olika personers System 1 stöter på varandra kan det smälla. Och det instinktiva beslutsfattandet är ofta påfallande inkonsekvent och tål ingen närmare logisk granskning.
Jag tror olika värderingar är upprinnelsen till de mer vardagliga konflikterna. Jag tycker si, du tycker så. Eller snarare, jag tycker att man rimligen kan kräva av alla att de bör bete sig si, men du håller inte med, utan beter dig så. Det här leder till friktion. Ibland är verkligheten sådan att si och så är ömsesidigt uteslutande alternativ.
Ett klassiskt exempel inom IT-världen är Linus Torvalds’ direkta kommunikation. ”Vilken jävla klåpare”, kan han skriva, åt lite vem som helst. ”Folk som dig kan vi ju inte ha att bidra till kerneln, sådan undermålig kod som du producerar”, följt av en kristallklart dokumenterad analys av motpartens fel.
Motparten kritiserar då Linus’ användning av invektiv. Så får man då inte bete sig! Linus, som har tekniskt rätt i sin analys, svarar då att vi alls inte behöver gilla varandra, utan bara kunna leva med varandras sätt.
Jag tror vi mår bra av att gå framåt på två fronter. Dels når vi sannolikt större framgång om vi lyckas förpacka vårt budskap lite mer diplomatiskt än Linus. Dels bör vi inse att vi inte just kan påverka andra, utan bara oss själva, och att fördelarna med att kunna påverka Linux- operativsystemets kärna mer än väl kan vara värda att vi tål ett kok publikt stryk ibland.
I en potentiellt konfliktfylld situation gör man säkert klokt i att i god tid göra klart för sig huruvida man är beredd att eskalera bråket. Vad har man att vinna på det? Vart kan bråket leda? Är det värt risken? I mitt fall hade jag observerat det godartade tyska ölsinnet tillräckligt ofta för att veta att jag inte riskerade liv och lem genom att stå på mig, och jag var ärligt talat nyfiken på vad som skulle hända. Kanske styrketräning höjt min testosteronhalt i blodet? Då hormonerna tar över är det svårare att avgöra om striden är värd att ta.
Om man plötsligt oförväntat befinner sig i ett gräl har de flesta det svårt, så åtminstone jag. Hur hamnade jag här? Vad gjorde jag? Jag uppfattar mig vara orättmätigt angripen. Jag har ju rätt och du fel! Raggen reser sig och försvarsinstinkterna vaknar. Mötet drar ut på tiden, rösterna höjs, middagen urartar i gräl. Vad göra? Andas djupt. Hitta på ett sätt att bryta tanken och köpa tid, så du hinner lugna dig och koppla in Kahnemans System 2.
Jag har själv varierande framgång då det gäller att intala mig själv att inte elda upp mig. Att inte låta sig provoceras är svårt, speciellt då just det är vad motparten ofta eftersträvar med sina verbala knytnävsslag. Mitt eget ”Nein, aber du!” var ett just sådant angrepp, som bayraren inte kunde hantera på annat vänster än med fysiskt våld.
Och är stridstupparna vanligen såta vänner, kanske rentav familjemedlemmar, är det klokt att skapa en kultur där konflikten kan tematiseras i en lugn stund. Någon dag senare kanske båda parter lär sig något av slagsmålet.
Som VP Collaboration i SkySQL Ab svarar Kaj Arnö för kommunikation och samarbete inom ett bolag med drygt 60 anställda i 16 länder. Här delar Kaj med sig av sina tankar om både tekniska och sociala aspekter på hur man bäst gestaltar dagens olika former av kommunikation.
