Vid en unik klinik i staden Jaipur i Rajasthan i norra Indien får fattiga som blivit av med ett ben en ny start på livet.
I kliniken råder rena undergångsstämningen: mottagningen är full av patienter, mest män, som väntar på en fot eller ett nytt ben. Somliga behöver två proteser.Här är alla välkomna och ingen behöver anmäla sig på förhand.
När protesen är på plats får patienterna hjälp med att skaffa nya kunskaper och färdigheter för att försörja sig genom att snickra, sy eller kanske sälja te.
Hjälpt personal. Dharamveer förlorade sitt ena ben när han blev knuffad under ett tåg, fick en protes och har nu jobbat på kliniken i Jaipur i 15 år.
”Hur mycket pengar har du?”, frågar grundaren och ”chefsmecenaten” Devendra Raj (D.R.) Mehta en av de väntande. Mannen skruvar upp locket till en liten rostig plåtburk och plockar ut 10 rupier.
Hur han tagit sig 1 400 kilometer från delstaten Jharkhand till Rajasthan på bara ett ben med motsvarande 12 cent i fickan överträffar mitt förstånd. Men ryktet går och sedan mitten av 1970-talet kommer fattiga från hela Indien till Rajasthans huvudstad Jaipur för att kunna börja ett nytt liv på två ben.
”Någon gav honom rådet att komma hit”, säger D.R. Mehta, en före detta indisk bankir som för nästan 40 år sedan grundade det sekulariserade sociala företaget, Bhagwan Mahaveer Viklang Sahayata Samiti (BMVSS), med 23 kliniker som den här runtom i Indien. BMVSS kallar sig för världens största organisation för handikappade.
Det hjälper också att kändisar gett Jaipur Foot ett ansikte: dansaren och filmstjärnan Sudha Chandra fortsatte sin karriär på toppnivå med protes mer än tjugo år efter att hon förlorade sitt ena ben.
Damversion. Jaipur Foot sitter lika bra på kvinnor som på män, fast de flesta patienterna är män.
Jaipur Foot var för två år sedan en av sju finalister i tävlingen World Design Impact och D.R. Mehta besökte då i samband med prisutdelningen Helsingfors.
Den ursprungliga Jaipur Foot togs fram redan i slutet av 1960-talet av en lokal skulptör i samarbete med en ortopedisk kirurg.
De behövde ett annorlunda koncept eftersom importerade proteser inte var anpassade för indiskt bruk. Folk sitter på huk, vandrar barfota över ojämn mark och jobbar upp till knäna i gyttja på fälten.
D.R. Mehta, som själv fått ett ben krossat i en bilolycka, fick upp ögonen för behovet av proteser efter amputationer. Han såg att Jaipur Foot fungerade och startade BMVSS år 1975 för att ge fattiga chansen till ett nytt liv.
Protesterna tål hård användning i upp till fyra år och kostar omkring 36 euro styck. Som jämförelse kan nämnas att priset på proteser i USA är motsvarande 11 000 euro.
Även om indiska rymdforskare varit inblandade i att förbättra produktionen handlar det ändå inte om högteknologi. D.R. Mehta säger att BMVSS inte har råd att bedriva avancerad produktutveckling. Det är samarbete med andra som gäller.
Patienter. Det är en evig kö med behövande vid proteskliniken i Jaipur.
Forskare vid Stanford har varit med om att ta fram Jaipur Knee, en protes av enkel konstruktion, som av tidskriften Time utnämndes till en av världens 50 bästa innovationer 2009. Jaipur Hand och en trehjulig handikappcykel för svår terräng är andra produkter som bolaget utvecklar.
Totalt har 1,4 miljoner proteser delats ut sedan starten och i världens farligaste länder är Jaipur Foot standardprotesen för folk som skadats av minor. I Afghanistan sätts ett femte protesläger upp i maj.
Läs hela artikeln i pappersversionen av Forum.
Carl-Gustav Lindén text & bild
