Elektronik som förstör sig själv på kommando. Det har varit vardag för hemliga agenter, och är det snart för hela USA:s militär.
Kretskort som splittras till minimala partiklar, osynliga med bara ögat. Det rör sig inte längre om någon spionroman.
Det amerikanska försvarsdepartementet vill försäkra sig om att dess avancerade teknik inte faller i fiendens händer. Nu pungar man ut mångmiljonbelopp till företag för att utveckla ny elektronik som på en given signal kan förstöra sig själv.
”This tape will self-destruct in five seconds.” Projektet väcker minnen av 1960- och 70-talens TV-serie Mission Impossible. USA:s agenter under det kalla kriget fick instruktioner från en bandspelare som gick upp i rök efter fem sekunder. Eller tänk ännu längre tillbaka, till riddartidens kurirer som efter att ha läst sitt meddelande tuggade sönder det för att förhindra fiendesidan att få klarhet…
Men tiderna har förändrats, nu gäller det för USA:s försvar att bevara supermaktens teknologiska försprång. Sensorer, kameror och även telefoner kan idag innehålla information som fienden kan utnyttja, och teknik som kanske går att kopiera genom analys av kretskort.
Nätverk av sensorer spridda över ett stort geografiskt område kan ge USA:s försvar ovärderlig kunskap om trupprörelser, tester eller användning av kärnvapen eller kemiska vapen, väderförhållanden med mera. Men dessa sensorer, liksom en obemannad flygande drönares 64 megapixels kamera, är avsedda att tjäna endast USA:s mål. Om teknologin faller i en fientlig makts eller terrororganisations händer kan hela syftet förfelas.
Det är försvarsdepartementet Pentagons avdelning för avancerad teknikutveckling, Darpa (Defense Advanced Research Projects Agency), som har startat ett projekt för att utveckla självförstörande teknik. Transient teknik, kallar man det också. Det vill säga kortlivad eller förgänglig teknik.
Alicia Jackson, som leder projektet förklarar: ”Kommersiellt tillgänglig teknologi är stryktålig och långlivad. Darpa söker finna ett sätt att utveckla teknik som fungerar exakt så länge som det behövs. Slutet på dess funktionsdugliga tid kan utlösas av en signal eller av ett antal miljömässiga faktorer, som temperaturen.”
Transient elektronik ska enligt Darpas riktlinjer vara lika pålitlig och hållbar som övrig elektronik, men ska på en given signal gå att förintas till den grad att den blir en icke-spårbar del av den omgivande miljön.
Målsättningen blir solklar om man tittar på projektets förkortning. Programmet heter Vanishing Programmable Resources, förkortningen blir VAPR, uttalat som engelskans ord för ”ånga”.
Hittills har programmet utdelat ett antal anslag till prominenta företag: IBM har fått 3,5 miljoner dollar för att utveckla ett kiselkort täckt i glas. Med en signal på förutbestämd radiofrekvens ska kortet splittras och förvandlas till oigenkännlig sand.
Honeywell har fått 2,5 miljoner dollar för sitt mer organiska projekt kring elektronik som bara vittrar sönder vid slutet av dess förutbestämda livstid.
Xerox betalas 2,1 miljoner dollar för att ta fram elektronik som fungerar under förhållanden med högt tryck, men när detta upphävs ska komponenterna splittras.
Darpa skapades under det kalla kriget av president Dwight D. Eisenhower, som ville försäkra sig om USA:s tekniska ledarställning sedan supermakten överrumplats av Sovjetunionen i rymdkapplöpningen med satelliten Sputnik.
Sedan dess har forskningsavdelningens projekt styrts av militära behov och mål, men flera projekt har också fått banbrytande inflytande i människors dagliga liv.
Darpa-ledda projekt kan sägas ha möjliggjort datanätverk, grafiska gränssnitt (bilder och fönster på dataskärmen) och hypertext (information sammankopplad via länkar, till exempel på webben), åtminstone i sina tidiga utvecklingsskeden.
Medan försöken att ta fram självförstörande elektronik motiveras av klart militära behov säger experter att tekniken också kan få civil användning.
Ett exempel är marinbiologin som kunde placera ut mängder av sensorer för att samla in data, sensorer som efter fullgjort uppdrag kunde förintas till sand, med närmast försumbara miljömässiga effekter.
En annan tänkbar tillämpning är medicinsk. Darpas Jackson har nämnt användningen av mikroskopiska sensorer som matas in i soldaters kroppar för att mäta deras hälsotillstånd och samla in data om pulsslag, blodtryck, blodsocker och så vidare.
I framtiden kan kanske sensorer och komponenter i kroppen hjälpa till att behandla diverse åkommor, för att sedan absorberas och lösas upp i patienten då uppdraget är slutfört.
Jackson talar om behovet av samarbete mellan experter inom vitt skilda fält. Hon ser projektet som en utmaning för sakkunniga inom elektroniska kretsar och design, liksom forskare som kan ta fram nya ämnen.
Krigsteknik brukar få stora forskningsanslag och därmed ligga i framkanten. Därför går civil och militär utveckling ofta hand i hand. Make science, not war!
Leif Bergström New York
