Ordet produktivitet för ofta tankarna till löpande band som inom industrin pumpar ut bilar eller tvättmaskiner, frukostflingor eller skor. Ordet kan också frammana bilder av tröskning, slakt eller husbyggen. Mindre sannolikt är att det får oss att tänka på hårklippning, direktuppspelad tv eller bostadslån. Ändå är det i dag främst dessa typer av immateriella varor och tjänster som definierar ekonomin.
Diane Coyle är professor i samhällspolitik vid universitetet i Cambridge.
Många ekonomer likställer ”total faktorproduktivitet” med tekniska framsteg. Exempelvis förutspår Robert Gordon vid Northwestern University att produktivitetstillväxten kommer att fortsätta avta – så som den gjort i de flesta utvecklade ekonomier sedan mitten av 2000-talet – eftersom dagens digitala innovationer enligt honom är mindre omvälvande än tidigare framsteg, såsom spoltoaletten, radion eller förbränningsmotorn.
Produktiviteten på åkrarna. Men i dag läggs omkring fyra dollar av fem i de ledande OECD-ekonomierna på tjänster eller immateriella varor. Denna ”avmaterialisering” av ekonomin – som jag noterade på 1990-talet och som på senare tid utforskats av experter på digital ekonomi, såsom Andrew McAfee – komplicerar vår förståelse av produktivitet.
I mycket av dagens globala ekonomi präglas faktiskt också produktionen av materiella varor av ett ökande antal immateriella faktorer. Som Seth Lloyd vid Santa Fe Institutet påpekar, agerar en jordbrukare som garderar sig mot dåligt väder och sjukdomar numera i stor utsträckning på ett idéplan.
Medan gångna tiders bönder garderade sig mot missväxt för en gröda genom att odla andra eller också föda upp boskap – alltså genom fysisk diversifiering – handlar dagens förebyggande åtgärder främst om att tillämpa lantbruksvetenskap, såsom att ta markprover och undersöka klimatförhållandena, eller rentav om att ge sig ut på optionsmarknaden. Sådana immateriella aspekter leder, i kombination med nya tekniker såsom konstbevattning, till de motsägelser McAfee observerar i de skördekvantiteter som olika input ger.
När det gäller jordbruk är slutprodukten ändå enkel att kvantifiera. Detsamma kan inte sägas om många andra moderna, produktivitetsökande innovationer.
Parkeringssensorer och cancermediciner. I en presentation nyligen gav Leonard Nakamura vid Federal Reserve Bank i Philadelphia ett flertal exempel, däribland energieffektiva byggnader, avåkningsvarnare och parkeringssensorer på bilar och GPS-navigering. Också innovationer inom hälso- och sjukvård kan räknas in här. Exempelvis är cancermedicinen Avastin, som används för behandling av åldersrelaterad maculadegeneration, betydligt förmånligare än Lucentis, ett av de läkemedel som ursprungligen godkändes för ändamålet.
Teoretiskt sett skulle effekterna av vissa av dessa innovationer kunna kvantifieras genom kvalitetsjusterade priser. Diskontering kunde göras för bilar med sensorer som underlättar parkering och bidrar till tryggare vägar, vilket skulle leda till högre ”reella” uppmätta resultat för bilar.
Men i praktiken innebär sådana justeringar en avsevärd statistisk utmaning, med tanke på den omfattande användningen av den bakomliggande tekniken. Låt oss ta GPS-navigering: hur skulle man göra kvalitetsjusteringar utifrån användningen av Waze eller Google Maps?
Hur påverkas produktiviteten av socialt kapital? Ännu knepigare är det att kvantifiera produktiviteten när det gäller medicinska, juridiska och andra professionella tjänster. Ett sätt är att fokusera på resultaten, exempelvis längre karriärer (tack vare bättre hälso- och sjukvård) eller högre vinster (tack vare ledningskonsulter).
Men sådana förbättringar kan inte härledas från någon enskild faktor. Läkare och sjukhus är fundamentala för långa, friska liv – men detsamma kan sägas om boendeförhållandena, diet och motion, sociala relationer liksom även det att man har sällskapsdjur. Också turen spelar in, till exempel att inte drabbas av någon smittsam sjukdom.
Några av mina kollegor vid universitetet i Cambridge jobbar med att fördjupa vår förståelse för denna typ av dynamik genom att studera kopplingarna mellan socialt kapital och produktivitet. Det här greppet, som återspeglar en förskjutning mot ett vidare begrepp om produktivitet, är ett steg i rätt riktning.
Mjuka innovationer. Historien tycks bekräfta denna slutsats. Som Corinna Schlombs vid Rochester Insitute of Technology visar i sin nya bok, Productivity Machines, är en av de grundläggande skillnaderna under 1900-talet mellan amerikanska industrimagnater och produktivitetsexperter och deras europeiska kollegor att de senare med större sannolikhet uppfattade produktivitet enbart i tekniska termer.
Vid tiden för Marshallplanen efter andra världskriget, visade amerikanerna europeiska arbetare och industriägare nya sätt att organisera produktionen. (Löpande bandet handlar lika mycket om en idé som om en teknik.) Dessutom framhöll de Amerikas jämlikare samhälleliga dynamik, inklusive systemet med offentliga skolor och det omfattande medborgerliga engagemanget. Insikten att ”mjuka” innovationer var minst lika viktiga som ”hårda” tekniker var, menar Schlombs, den avgörande faktorn bakom Amerikas överlägsna produktivitet.
Kanske den genomgripande avmattningen i produktiviteten i dag alltså inte enbart ska skyllas på att de makroekonomiska förhållandena är ogynsamma, och ännu mindre på otillräcklig teknisk innovativitet. (Mjukvaruingenjörer och biomedicinska forskare skulle skratta åt det senare.) Samhälleliga och kulturella sammanhang som är fragmentariska, ojämlika eller problematiska på andra sätt kan också bidra.
Upphovsrätt: Project Syndicate, 2019.
