Från Helsingfors till Belgrad är det drygt 2300 kilometer bilvägen, ungefär lika långt som till Bryssel. Bered dig på en resa genom huvudstaden i EU:s senaste kandidatland: Serbien.
PAFF. Bildörren går igen. Guiden Aleksander Pavkovic sitter framför ratten och trycker ner gaspedalen.
”Ni behöver inte spänna fast er”, säger han. ”Om polisen vill sätta dit oss hittar de alltid ett sätt. Numera går de inte att muta.”
På vår väg kommer vi att passera några av Belgrads historiska och viktigaste byggnader. Vi kommer se rikt och fattigt, nytt och gammalt, storskaligt och smått.
Där sitter vi, i slutet av oktober i Aleksanders lilla röda bil. Jag skulle gissa att den är från 1996. Vi är långt ifrån ensamma på vägen. Alla kör bil i Belgrad. Bensinen är billig, vägarna är i gott skick, åtminstone i huvudstaden, medan kollektivtrafiken lämnar en del att önska.
Vi åker nedför ambassadtäta Nemanjina ulica, en av de viktigaste gatorna i Belgrad. På höger sida ser vi en av regeringsbyggnaderna och en folksamling utanför.
Folkmassan består av ett hundratal serber som rest in från Kosovo för att protestera mot eventuella planer på att dra tillbaka Nato-trupperna från området, eftersom de menar att ett tillbakadragande skulle hota deras säkerhet.
År 2008 förklarade den före detta autonoma provinsen Kosovo sin självständighet, vilket Serbien än så länge vägrat erkänna.
Folket viftar med flaggor och det talas i megafon, det är uppenbart att de är missnöjda. Men för att Serbien ska bli EU-medlem måste landet erkänna Kosovos suveränitet.
Samtidigt fruktar den utsatta serbiska minoriteten, som utgör fem procent av befolkningen i Kosovo, att deras situation ska bli värre om Serbien går med på kravet. Enligt den kommersiella TV- och radiokanalen B92 har tusen serber dödats i Kosovo sedan freden slöts 1999.
Men att erkänna Kosovo är bara ett av EU:s krav. Enligt Köpenhamnskriterierna måste politikerna skapa stabila institutioner som säkerställer situationen för den stora grupp romer som finns i landet, och enligt EU:s regelverk måste landet också göra om sin miljölagstiftning, vilket hotar arbetstillfällen.
”EU? Serbien måste bli medlem. Vi kan inte bli lämnade ensamma i limbo någonstans mellan öst och väst. Antingen blir vi en del av Ryssland eller en del av EU. Då väljer jag det senare”, säger Aleksander.
I år blev grannlandet Kroatien EU:s 28:e medlemsstat. För knappt tio år sedan blev Slovenien medlemsland och för ett och ett halvt år sedan blev Serbien det femte kandidatlandet som förhandlar om medlemskap.
I Serbien har befolkningens stöd för ett framtida EU-medlemskap sjunkit sedan regeringen körde igång reformarbetet.
Tidigare marknadsfördes medlemskapet av politikerna som en lösning på alla landets problem. Den bilden har börjat förändras, men folkstödet är fortfarande starkt. Enligt en undersökning från juli i år är 50 procent av befolkningen positiva till EU, medan 24 procent skulle rösta nej. Samtidigt anser 68 procent att reformer behövs, oavsett medlemskapet.
Vår första hållplats är betongskyskrapan Genex Tower i nya Belgrad. Vi tittar på de två 115 meter höga tornen som binds samman av en bro. Det är ett av stadens främsta landmärken och stod klart strax efter Titos död år 1980. Det har typisk höghuskaraktär, ser imponerande ut på avstånd, men på nära håll är den nakna betongen och omgivningen död. Förutom en lobby finns det ingenting. I folkmun kallas huset för ”de två idioterna.”
”Där ser du ett av spåren av den ekonomiska krisen. Förut fanns det företag i det ena tornet, nu är det tomt”, fortsätter guiden Aleksander Pavkovic.
Läs artikeln i sin helhet i papperstidningen!
Per Sandström Text
Joakim Mathiasson Bild
