Seniorrebell

Jörn Donner anlägger moteld mot Finlands självskryt och hajp kring 100-årsjubileet. Och vägrar samtidigt att gå i pension.

Vi sitter ner en sommarförmiddag i Jörn Donners arbetsrum på Norra Kajen i Helsingfors, huset som hans farfar Otto Donner i tiderna lät bygga efter att han flyttade hit från Gamlakarleby 1855.

Du är författare, regissör och politiker – i den ordningen?

”Det är väl ungefär den lämpliga ordningen. Jag har ingen särskild fritid, jag jobbar … begreppet fritid är främmande för mig. Jag läser väldigt mycket, somliga skulle kalla det fritid.”

Jörn Donner är 84 år. För 50 år sedan beskrev han brytningsskedet inom glesbygden och industrialiseringen i ”Nya boken om vårt land”, inspirerad av Zacharias Topelius folkskoleklassiker ”Boken om vårt land” (1875) som bidrog till uppbyggandet av en nationell identitet.

Under jubileumsåret är Donner tillbaka på barrikaderna med pamfletten SuomiFinland som smädar landets regering, inåtvända mentalitet, njugga invandrarpolitik och överdrivna flaggningsseder. I september kommer en modern uppföljare till den skandal­omsusade och censurerade dokumentären ”Perkele – bilder från Finland” från 1971.

Vad föder sådana kritiska reflexer hos en 84-åring?

”Det är kanske banalt att säga att impulsen skulle vara leda. Men på sätt och vis drivs jag av tilltagande leda vid Finlands politiska konstellation och regering.”

Hela sin karriär har Donner orädd redovisat vad han tycker. Tajmingen för nid­skriften är ingen tillfällighet.

”Det är för mycket hajp kring jubileet. Jag är inte den enda som har frågat sig hur vår självständighet egentligen tillskapades. Dessutom ville jag anlägga lite moteld till allt självskryt.”

Du verkar allergisk för flaggviftande?

”Jo. Jag är lite rädd för den finska nationalismen som den praktiseras i dag, med en uteslutande inställning till invandring. Samtidigt stärks vår attraktionskraft inte av terminsavgifter för studerande utanför EU. Därtill har vi den eviga språkfrågan. Jag har ett starkt intryck av att man vill att svenskan ska försvinna från skolorna helt och hållet. Konsekvenserna har Helsingin Sanomat beskrivit i sina ledare: brain drain. Det råder en vantro att engelskan är det enda språk man ska lära sig.”

Agrar stjärt. Samtidigt som Donner utan att tveka definierar sig själv som europé så riktar han sin udd mot vad han kallar för Center­partiets ”motbjudande” regionalpolitik.

”Vi är ett geografiskt rätt stort men glest befolkat land. Inom regionalpolitiken inbillar man sig falskt att landsbygden kan bevaras som den är i all evighet. Det kostar samhället enorma summor. Det är omöjligt att på samma villkor erbjuda samma förmåner överallt i landet. Något överdrivet är det samma som att säga att det borde finnas en neurokirurgisk klinik i varje småstad, trots att verkligheten ger täckning för fyra-fem större orter. Frågorna kring språk och centralsjukhus är såtillvida av sekundär betydelse.”

Donner beskriver Finland som en undanskymd fläck på världskartan med ett växande beroende av omvärlden. Vi har inte råd att innesluta oss själva.

Som debattör gillar du som känt att dundra. Utgör din sarkasm fördold kärlek?

”Vid 84 år jag så pass gammal att jag har gett upp alla överväganden om att permanent flytta utomlands. Det beror mycket på mina jobb som gör det omöjligt att hålla sig långt borta härifrån. Jag är van vid det här samhället, dessutom vore det jobbigt att bygga upp nya sociala mönster ifall jag flyttade till Sverige. Jag tror inte jag har kapacitet till det längre.”

Ett retsamt citat ur SuomiFinland lyder: ”Finland är inte världens navel, snarare dess stjärt”. Samtidigt medger Donner:

”Finland är ett utomordentligt fridfullt samhälle, så glesbebyggt. Helsingfors känns som en liten by. Världens storstäder och folkvimmel har sin charm, men kan vara jobbiga också.”

Torsten Fagerholm text

Karl Vilhjálmsson foto

Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Paperini!