NICHOLAS ANDERSON: Vi har många arbetsamma småföretagare som kämpar med byråkrati och avgifter. Här behövs det sunt förnuft av beslutsfattarna.
Jag har alltid sagt att den bästa investeringen man kan göra oavsett ålder är att investera i sin egen utbildning. Bli läkare, lärare, sjuksköterska, murare, jordbrukare eller rörmokare! De är alla bra jobb. De är viktiga för samhället och ger säker lön över åren.
Det nästbästa är att äga sitt eget företag… men det för med sig allehanda frustrationer. Det finns inte tillräcklig konkurrens mellan bankerna; och nya regler och regleringar får oförutsedda följder som lägger hinder i vägen för nya småföretag. Det är idiotiskt att alla politiska partier talar om att skapa jobb men i praktiken handlar i motsatt riktning.
Jag har en 50-årig vän som lämnade sitt trygga jobb vid ett stort multinationellt företag i Helsingfors för att grunda ett ’torg’ för högklassig secondhand vintage. Han hade fått nog av nordisk maktpolitik och ville bli sin egen chef. Tillsammans med en kollega flyttade han till andra ändan av Finland nära svenska gränsen och hittade en lokal på 2 000 kvadratmeter som de hyrde.
Låt oss kalla honom Anders. Han startade sin business i maj vid en vältrafikerad huvudväg i nordsydlig riktning. Halva arealen hyrs ut med smartdiskar till folk som har varor av god kvalitet till salu. De säljer porslin, smycken, kläder, elektronik, böcker med mera. Andra hälften av arealen är reserverad för Anders varor, främst andrahandsmöbler köpta hos svenska partihandlare i norra Sverige. Han säljer också nya varor som han köpt in i stora kvantiteter av partihandlare som vill sälja ut sina lager snabbt utan att marknadsföra dem till detaljhandeln.
Han har kassaavdelningen bredvid sitt kafé där kunderna kan dricka kaffe och köpa snacks. Han använder Facebook för att kolla profilerna på dem som följer med firman på FB. Han har mellan sex och åtta anställda och hjälper femtio, kanske sextio människor som säljer sina varor.
Hans företag har varit en framgång, men kunde ha klarat sig ännu bättre. Han jobbar 14–16 timmar per dag sex dagar i veckan. På fem månader hade han nätt och jämnt nått ett plus minus noll resultat. Han kunde ha gjort vinst långt tidigare och anställt fler personer. Vilka är problemen som äter upp hans vinst och ställer till det med hans tidtabell?
Som småföretag har han merparten av personalen deltidsanställd från en personalfirma. Varje ny anställd måste ha sjukförsäkring. Det kräver lagen, och dessa tjänster måste han köpa av en privat läkarstation. Den nya deltidsanställda jobbar i regel för flera firmor – och var och en av dessa har separat sjukförsäkring för henne. Anders vill inte ta på sig onödiga kostnader om personen redan täcks av en sjukförsäkring.
Byggarbetare har i dag ett pass som klart visar att de är skatteregistrerade och täcks av den obligatoriska sjukförsäkringen. Men andra visstidsanställda yrkesgrupper har inget sådant passystem. När Anders försökte reda ut om en deltidsanställd täcks av sjukförsäkring, var det stående svaret från facket eller arbetsgivarorganisationen ”Oroa dig inte – socialskyddet täcker merparten av dina kostnader”!
Skattebetalarna ger ut alltmer pengar på obligatoriska hälsovårdstjänster i privat regi, och denna sektor har nu råd att betala läkare och sköterskor bättre löner, medan det offentliga hälsovårdssystemet fungerar dåligt på grund av läkar- och sköterskebrist och allt längre väntetider.
Det andra problemet är bankavgifter. Om en kund betalar med kort, förlorar Anders 2 procent trots att han och hans anställda gör jobbet – tar emot betalning och skickar uppgifterna till banken. Kontanter är ännu dyrare – han betalar bankavgifter också för detta, vilket också motsvarar 2 procent av hans omsättning.
Värst är att hans anställda måste gå till banken nästan varje dag och köa upp till 30 minuter för att ta ut extra kontanter till växelpengar. Och det mest absurda är att bankdirektören berättade för honom att kostnaderna för kontantöverföring har ökat efter att banken utlokaliserat denna verksamhet! Så kunden får finna sig i att betala mer, trots att banken medger att den själv skulle sköta hanteringen billigare än ett utomstående bolag! För övrigt har alla banker samma tariffer för identiska tjänster. Konkurrensmyndigheterna verkar sova…
Anders, liksom de flesta småföretagsägare, vågar inta ansöka om lån, för han behöver då samma summa kontanter som säkerhet för lånet. I dagens marknadsläge är bankerna inte villiga att flexa för småföretag. Det är den signal han fått – klart och tydligt.
Och slutligen: nya bestämmelser om säkerhet, brandövningar och riskanalys har resulterat i arbetsprocesser som är så komplexa att han tvingas engagera utomstående konsulter. Och inte nog med det: han har antastats av facket och kommunala inspektörer som kan komma oanmälda och kräva att få se bokföringen. Om han inte klarar att möta alla krav i djungeln av bestämmelser och regler kommer han att få känna av konsekvenserna.
Anders är en samvetsgrann arbetsgivare och han tar sitt ansvar. Han är också rättvis och hederlig. Stanna upp ett tag och beakta att det här inte är något annat än en smått uppiffad garagemarknad med en handfull anställda. Sunt förnuft borde vara nog för dessa småföretag för att hålla saker på rätt och laglig väg.
Jag har precis kommit hem från en affärsresa till Indien, Nepal och Thailand. Alla städer där har sitt eget övertäckta marknadstorg med livlig handel och en massa människor som förtjänar ett hyfsat uppehälle. Kanske vi borde skicka dit våra parlamentariker på studieresa för att se hur man fixar en lättare omgivning för entreprenörer.
Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Stockholm och chef för SEK:s rådgivningsenhet.
