Min senaste kolumn handlade om marknadsutformning, det vill säga idén att aktörerna på en marknad aktivt kan försöka utforma, utveckla och omdefiniera den. Tanken sporrar till kreativt tänkande kring värdeförslag och affärsmodeller, vilket kan vara jobbigt men också roligt och stimulerande.
Men aktiv vidareutveckling av den egna verksamheten är inte bara en källa till stimulans, utveckling och potentiella konkurrensfördelar. Det är också ett krav för överlevnad i den värld vi av allt att döma är på väg mot, där risken för snabba och dramatiska omvälvningar ökar på de sociala, ekonomiska och ekologiska planen. I ett sådant läge är det klokt för både individer och organisationer att inkludera ökad resiliens som ett av målen för alla sina långsiktiga satsningar.
Att hantera störningar. Resiliens står för förmågan att klara av plötsliga chocker och kunna återhämta sig efteråt. Dess etymologiska ursprung ligger i latinska ”re”, som står för ”tillbaka”, och ”salire”, som betyder ”att hoppa”. I engelskan talar man om resilience inom allting från materialteknik till psykologi och ekologi. Under 2000-talet har ordet börjat användas allt mer frekvent. I svenskan delvis som en trendig anglicism istället för ”återuppbyggnad” eller ”återhämtning”. Men också för att det tyvärr behövs för att tala om mänsklighetens framtidsutmaningar. Att ordet inte ännu har funnit nåd i svenska ordböcker hindrar inte att till exempel Stockholms universitet redan driver ett resilienscentrum sedan 2007.
Fem kännetecken. Enligt Rockefeller Foundation har resiliens fem karaktärsdrag. Medvetenhet – förmågan att ta in, utvärdera och ta lärdom av ny information. Mångfald – att en person eller organisation har tillräckligt många och tillräckligt varierade resurser för att hantera chocker och påfrestningar. Självregleringsförmåga, som gör det möjligt att göra detta utan att chockerna eskalerar och leder till systemkollaps. Integration, som ger resiliens genom att aktörer, förmågor och resurser kan kombineras till sammanhängande helheter och omsättas i handling. Och slutligen anpassningsförmåga, som krävs när omständigheterna förändras så att vissa resurser inte längre står till förfogande och de man har tillgång till inte längre kan utnyttjas som förut.
Att undvika isberg. Utgående från dessa kriterier kan var och en dryfta hur resilient den egna organisationen eller affärsmodellen är, och vad som kunde göras för att stärka den. Det är lätt att hitta historiska exempel på organisationer som saknat kanaler för att uppfatta extern förändring, misslyckats med att tolka eller reagera på de signaler som trots allt uppfattats, fallit samman som en följd av kedjereaktioner med start i en begränsad del av verksamheten, stupat på en oförmåga att åstadkomma en enad respons på ett externt hot, eller kollapsat då spelreglerna eller tillgången på viktiga resurser plötsligt förändrats.
Så hur ligger den egna organisationen till idag? Alert inför omvärlden, proaktiv och utvecklingsvillig, eller en grälsjuk besättning som med skygglapparna på stävar rakt mot isbergen medan man slåss om vem som ska få stå vid rodret?
Upp till test. Strategiexperterna har sagt det tusen gånger: man måste vara alert, agil, flexibel, paranoid, lärande och så vidare. Vad är det nya? Jo, inget alls är nytt. Men i hur många organisationer har man tagit utmaningen på allvar och byggt in en strävan efter resiliens i strategi- och beslutsprocessen? I dagens värld är det omöjligt att vara omedveten om att vi är omgivna av risker, och gissningsvis har många av oss som individer en personlig, lite skuldmedvetet småhemlig handlingsplan för den händelse att allting går på tok. Men hur många organisationer har seriöst och systematiskt testat sin strategi och sina processer utgående från ett resiliensperspektiv? Mer specifikt, ett resiliensperspektiv som åtminstone försöker beakta hur ekologisk förändring – som vi har minst erfarenhet av att bemöta – kan driva social och ekonomisk förändring? Och ännu mer specifikt: hur organisationen kan öka sin egen resiliens genom att aktivt motarbeta negativ förändring inom alla dessa områden?
Den framlidne statistikern och befolkningsforskaren Hans Rosling sa att vi har en överdrivet negativ bild av världen och att många saker ligger bättre till än vi tror. Men även han konstaterar i sin sista, fascinerande bok Factfulness att klimatförändringen behöver tas på allvar. Förstås kan man hoppas att han och resten av den vetenskapliga expertisen har fel. Men troligen är det mer resilient att inte göra det.
