Sommaren 1972 började jag jobba på en bank. Min karriär inom finans fortsatte till 2013. Jag har sett hur centralbanker och ekonomer försökte hantera de ekonomiska cyklerna och inflationen genom justeringar på 1 eller 2 procent i penningreserven och via flytande valutakurser – för att åstadkomma balans.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.
Ansträngningarna bar aldrig egentlig frukt, och ekonomiska cykler med upp- och nedgångar blev bara värre. En verkligt svår finanskris kom 2008, därefter det grekiska skuldkrisfiaskot, klassiska exempel på bankirer som förlorade förståndet och en bankinspektion som somnade vid ratten.
Okonventionella åtgärder. I väst lånade regeringarna mer pengar för att rädda bankerna och andra svårt skuldsatta, men också för att finansiera arbetslöshets- och andra stödformer. Regeringarna uppmanades också att finansiera infrastruktur för att ge ekonomin ett lyft.
Centralbankerna i Europa och USA vidtog kvantitativa lättnader (QE) för att sätta fart på ekonomin. Det innebär att trycka pengar genom att köpa statliga- och företagsobligationer i stora volymer av bankerna, med andra ord en massiv ökning av penningreserven. Räntesatserna sjönk genom golvet, inflationen förblir låg, och även om den ekonomiska aktiviteten långsamt tar sig, förblir arbetslösheten hög och statsskulden ännu större.
Rån på ljusa dagen. Skattebetalarna är nu pantfångar hos den historiskt sett rekordhöga offentliga skulden, likaså enorma obligationsinnehavet hos centralbanken. Vanliga löntagare har allt större bolån. Hur ska skulderna betalas av? Det enklaste svaret är: aldrig. Eller via mycket lidande och resursslöseri. Denna röra har fått grönt ljus av ekonomer och finansexperter i framstegets namn.
Nyliberala högerekonomer brukar säga att bankerna måste räddas (via bailout) eftersom de är motorn för BNP-tillväxt. Många nordiska banker räddades på 1990-talet av skattebetalarna, och senare likaså storbankerna i USA och Europa. Men detta argument faller på att mindre än 25 procent av de flesta bankers balansräkning går till realekonomin – där investeringarna görs.
Heterodox. Andra klassiska liberaler, mer specifikt de österrikiska ekonomerna – Carl Menger (1840–1921), Ludwig von Mises (1881–1973) och nobelisten Friedrich Hayek (1899–1992) – stod för en helt annan syn.
De beskyllde mainstreamekonomer för att stöda en farlig skuldsättningspolicy baserad på papperspengar (fiat-pengar, vars värde bygger helt och hållet på förtroende till staten eller centralbanker) som leder till inflation, upptrissad prissättning av tillgångar, ökad ekonomisk osäkerhet och resursslöseri – vilket resulterar i de växande inkomst- och förmögenhetsskillnader som präglat de senaste decennierna.
En ny bok av två yngre österrikiska ekonomer, Andreas Marquart och professor Philipp Bagus, med titeln Blind Robbery (FBV 2016), beskriver hur statsmonopolet på att kontrollera penningreserven har gagnat regeringar, centralbanker, bankirer och de förmögna. Eliten har lobbat hårt och finansierat politiker som dansar efter deras pipa.
Pyramidspel. Författarna beskriver de skadliga effekterna av en massiv ökning av penningreserven. Genomsnittslönerna har vuxit endast långsamt medan regeringarna, centralbankerna, bankerna och de förmögna får omedelbara fördelar i form av låga räntesatser och högre värderade tillgångar eftersom de är på toppen av pengapyramiden.
Den ökade penningreserven skapar en inflation som bromsar större potentiella prissänkningar inom konsumentvaror (deflation) till följd av import från lågprisländer som Kina och Vietnam. Inflation av tillgångar (stigande bostads- och aktiepriser) ökar också vinsterna för dem som är först på marknaden, men reducerar ytterligare köpkraften hos vanliga konsumenter som bildar eftertruppen, då lönerna äntligen börjar stiga i takt med att ekonomin långsamt förbättras.
Bagus och Marquart väntar på ett sammanbrott som antas följa på tillgångsökningen. Räntorna kommer oundvikligen att stiga, och banker som sitter på stora volymer dåliga skulder kommer åter att begära statliga (skattebetalar-) handräckningar.
Slut på pappersmyntfoten. De österrikiska ekonomerna förespråkar en liten statsmakt och vill återknyta penningvärdet till en fysisk och begränsad resurs såsom guld. De vill också rensa ut onödig reglering och minska skattebetalarnas ”sårbarhet gentemot den politiska eliten och deras välgörare inom bankirklassen”.
Hårda ord ur en intressant och värdefull bok som sporrar läsarna att tänka efter ordentligt. Utsätts vi för osynligt rån? Mycket få kommentatorer och mainstreamekonomer har uttalat sig om verket.
Men allt är inte förlorat. Andra synpunkter och skribenter finns det gott om, och i nästa månads Forum ska jag ta en titt på en mer avancerad syn på ekonomi: Kate Rawoorths Doughnut Economics (RH 2017). Hennes TED–presentation på 17 minuter är värd att kolla under tiden!
