Sex säljer, heter det. Men rädsla verkar sälja ännu bättre. För vilken annan orsak finns det att det som betecknas som terrorism ges så mycket uppmärksamhet, av media, läsare, politiker och väljare?
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Ta nu händelserna i Åbo som exempel. Att kvällstidningarna säljer sina lösnummer med terroristattacken förvånar knappast någon. Att ÅU har sida upp och sida ned om knivattacken borde man säkert också ha räknat med. Men gör man en kvantitativ riskanalys blir spaltmillimetrarna fullständigt oproportionerliga.
Det finns objektiva tal för risken att komma till skada, eller dö, i en terroristattack. De har sjunkit sedan 1970-talet, inte stigit. Och risken med terrorism är en försvinnande liten bråkdel av risken att dö i trafiken, eller av hjärt- och kärlsjukdomar. I Västeuropa måste man gå så långt tillbaka som 1988 (med Lockerbie) för att hitta ett år där över 200 personer omkommit i terroristattacker, och årsmedeltalet för 2000-talet ligger under 50. Jämför detta med det årliga antalet trafikdöda i EU, vilket sedan 2001 ungefär halverats från drygt 50 000 till drygt 25 000. Trafikdöden är alltså vidpass 500 gånger så sannolik som terrorismdöden.
Vi går alltså inte säkra någonstans längre. Allra minst över gatan.
Hat matar ond cirkel. Jag skulle kunna googla fram siffror för att kvantifiera ytterligare skevheter. Viktigare upplever jag det att ägna mig åt följderna av irrationell rädsla.
En första följd är den ondskefulla spiral som uppstår då, som det heter, ”terroristerna lyckas”. Och jag tänker inte på Anders Breivik eller andra högerterrorister, utan på islamismen. Vad islamisterna riktigt vill är något oklart för mig, men inte verkar det i varje fall vara folksförbrödning och ökad förståelse för att andra kan tänka annorlunda än jag. Snarare verkar det vara ett ömsesidigt hat, och till förstadiet har de redan nått: allt fler tänker ”de är ju inte riktigt kloka” om motparten.
En andra följd blir att västerlandet går i auktoritär riktning. Själv tror jag på ett liberalt västerländskt samhälle med minimal inblandning från statens sida i medborgerliga friheter, och vill undvika statligt pådyvlad säkerhetsteater och 1984-lik kontroll.
Jag citerar Wikipedia: Nyspråk (engelska Newspeak) är språket som talas i samhället som beskrivs i romanen 1984 av George Orwell. Det syftar till att upprätthålla romanvärldens rigida och ofria samhälle genom att begränsa individens tankeutrymme och därigenom förhindra kritik mot ”Partiet” och dess ledare ”Storebror”.
Säkerhetsteater. För ofrihet är vi på väg mot. Och språket är ett verktyg med vars hjälp vi frivilligt låter vår frihet begränsas. Ta orden ”säkerhet” och ”kontroll”. Ökad säkerhet är målet, och kontroll är medlet. Alltså låter vi oss hunsas på flygfält. Jag citerar igen Wikipedia: Säkerhetsteater är ett begrepp som avser införandet av åtgärder avsedda att skapa en känsla av ökad säkerhet men som egentligen gör lite eller inget för att faktiskt uppnå ökad säkerhet. Och följden av den är ökade kostnader (i hårdvara och arbetstid) och underligt nog ett farligare samhälle. Dels väljer flygpassagerare oftare vägtransport i stället, med högre olycksfrekvens per kilometer. Dels väljer terroristerna kostnadseffektivare sätt att sprida skräck, såsom att angripa check-in-områden, biografer och andra platser med mycket folk.
Vid Teutates! Illusionen av säkerhet kan vi ändå aldrig uppnå. Majestix, byhövdingen i serierna om Asterix, var rädd för att himlen faller ned. Vid Teutates, alla har vi våra irrationella rädslor. Själv försöker jag fokusera på reella faror, och framför allt på sådana faror som kan begränsas på ett kostnadseffektivt sätt.
Dels handlar det om faror som samhället kan begränsa, dels om faror som jag själv kan begränsa. I båda fallen finner jag det klokt att börja med de kvantitativt stora farorna, med marknadsledarna bland liemannens offer. Och där ligger inte ens trafikolyckorna överst, utan hälsoriskerna – tobak, alkohol, socker, mättade fetter, ett stillasittande liv. Det är helt legitimt att staten ingriper i mina friheter, så länge jag inte står för alla kostnader mitt riskfyllt ohälsosamma leverne förorsakar. Att hålla alkoholen dyr och lite svårtillgänglig hör till de billigaste sätten att öka säkerheten. De samhälleliga kostnaderna i alkoholrelaterade olyckor och sjukdomar täcks ändå inte av alkoholens skatteintäkter.
Och apropå att förebygga reella faror: jag tänker fortsätta springa (för att minska risken för diverse sjukdomar och fördröja kroppens förfall) och undvika socker och annat ohälsosamt. Vore jag klok nog skulle jag säkert ytterligare dra ned på alkoholintaget. Men framför allt tänker jag fortsätta att fatalistiskt ignorera de sensationella men kvantitativt små riskerna. Jag fortsätter gå på Oktoberfest (högprofilerat bombdåd 1980), resa till Korsika (Frankrikes tätaste separatistattacker) och strosa över Salutorget i Åbo.
För som Majestix alltid säger: ”Varför oroa sig för morgondagen?”.
