Efter att ha arbetat inom banking och finans för merparten av mitt liv, något som jag fortfarande går igång på, har jag aldrig riktig förstått vad folk på centralbankerna sysslar med hela dagarna. När jag började jobba 1971 kände jag till två centralbanker – Bank of England (BoE) och Finlands Bank (FB). BoE löste in växlar från brittiska banker som kunderna använde för att finansiera affärer. BoE beviljade bankerna 1 till 2 procents vinst på nästan riskfria korttidsaffärer, för man ville uppmuntra och stöda handel.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.
Finlands Bank valde att fastställa markens värde med regelbundna devalveringar för att hjälpa skogs- och skeppsbyggnadsindustrin. FB stödde också bankerna och förvaltade Finlandsvalutareserv. Finlands Banks relationer med bankerna var aningen för intima, där fanns en svängdörr. En av FB:s ledare satt rentav i ett skogsbolags styrelse!
I dag behövs sådant inte längre och centralbankerna har blivit symbolen för ekonomisk stabilitet, i alla fall tror många det …
Finlands Bank är i dag ett litet branschkontor till den allsmäktiga Europeiska centralbanken (ECB), medan andra centralbanker som amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed), Japans centralbank (BoJ) och Bank of England hävdar att de försöker hålla inflationen stabil runt 2 procent och säkra att ekonomierna inte växer för snabbt eller för långsamt.
Ekonomer prisar ECB. Nyckelordet är här hävdar. Den stora frågan är hur de lyckats de senaste 10 eller 20 åren – har de skött de åtaganden de haft som mål, och hur ter sig framtiden?
När man läser de viktigaste internationella dagstidningarna hittar man artiklar som hävdar att ECB gjort ett bra jobb med att rädda euroområdet från det kaos den senaste finanskrisen medförde. Banker och ekonomer prisar ECB för att de köpte upp statsobligationer och masskuldebrev för över 2 biljoner euro och höll räntorna nere för att stimulera den ekonomiska verksamheten i medlemsstaterna. ECB har också beviljat bankerna enorma summor i lågkostnadsfinansiering av samma skäl, och detta har ökat bankernas vinster och bonusar. Fed och BoJ har också tillämpat samma policy för att stimulera den ekonomiska verksamheten.
Men då man ser tillbaka, kan man konstatera att den ekonomiska tillväxten inte varit stark. I själva verket har Finlands ekonomiska agerande varit katastrofalt. Vi är på väg tilbaka till nivån 2008. Inflationen har varit låg, men det har främst varit på grund av svag efterfrågan, billigimport från Asien och låga energikostnader. Bostadspriserna har gått upp i större städer, liksom aktiepriserna, men bostadspriserna på annat håll har sjunkit, och sysselsättningsgraden är fortfarande alldeles för låg, med tusentals människor utanför arbetsstyrkan eller utan jobb.
Bankerna är fortfarande för svaga i många länder inom euro-området, och Grekland kan omöjligt återbetala sina skulder utan en famös ”haircut” (läs: finansiella förluster), vilket i klartext betyder att länder som Finland kommer att ta stryk med sina lån till Grekland. Det är dessa lån som Jyrki Katainen kallade ”en lysande affär”.
Som resultat av ECB:s enorma obligationsuppköp ligger obligationsräntorna i Grekland, Italien och Spanien – som alla är ekonomiskt svaga länder – kring 1 procent – rena vansinnet viktat mot riskerna! Nya EBC-chefen ledde Internationella valutafonden IMF när denna beviljade Argentina lån på 45 miljarder USD för några år sedan. Det är helt klart att Argentina inte kan återbetala den summan. Det är fråga om ett land som upprepade gånger har underlåtit att betala sina skulder … och nu leder samma person ECB … Hon dömdes dessutom i Frankrike för underlåtelsebrott i användandet av statliga anslag då hon var finansminister. Hennes företrädare vid IMF ertappades med att förgå sig mot en hotellanställd. Centerpartisten, som idag leder Finlands Bank, sa en gång år 2005, då han var EU-kommissarie för unionens utvidgning, att ”EU och Turkiet är stadda på samma resa”.
Fel att uppskjuta tuffa lösningar. I USA tog man snabbt stora förluster år 2008 med Lehman Brothers och bostadsmarknaden. En återhämtning följde sedan, och det ekonomiska uppsvinget var snabbare. Många experter anser att det är fel att uppskjuta tuffa lösningar på problem som några länder inom euroområdet och Argentina har. Jag slår vad om att ECB:s obligationsshoppande på totalt över 2 biljoner euro är vansinne och kommer att resultera i stora förluster för skattebetalarna.
Och varför behöver vi en räntesats på nära noll? Denna policy leder till tungt skuldsatta svaga företag, och tillåter storföretag som Apple att uppta lån till nära nollränta och köpa upp egna aktier. Nollräntesats förorsakar överhettning av bostads- och värdepappersmarknaden. Investeringar i realekonomin, ny utrustning och effektiva produktionsanläggningar har uteblivit. Spararna måste betala för att ha sina surt förvärvade pengar på banken. Kan låga räntor bota coronavirus? Självfallet inte, de har inte gjort mycket för finanskrisen, när strukturella förändringar är vad som behövs.
Centralbankerna vid vägs ände. Allt fler politiker har vänt sig till centralbankerna och efterlyst ekonomiska stimuleringsåtgärder i stället för kalla handen. Att sänka skatter och kräva lägre räntor kommer inte att ge lyft åt ekonomin. I själva verket var skatterna betydligt högre under tidigare decennier då tillväxten var snabbare.
När ekonomin blomstrar, borde skatterna höjas för att medge investeringar när det blir kärvare. Centralbankerna har nu nått vägs ände med osmart politik, och det kommer att stå skattebetalarna dyrt. Tyvärr tycker politiker inte om att höra detta, och centralbankerna kommer aldrig att medge att de begått någon blunder. De bara fortsätter att hävda att ”ECB är berett att vidta alla erforderliga åtgärder för att bevara euron”, som Mario Draghi, den tidigare ECB-chefen, deklarerade 2012, och som Christine Lagarde förefaller att upprepa idag.
