Stefan Wallin (pol.mag., f. 1967) har tillträtt som vd för konsultbolaget Miltton Networks, som fokuserar på strategisk kommunikation inom politik och företagsvärlden. Han är tidigare riksdagsledamot och minister.
Vilka argument biter bäst – hur jobbar en framgångsrik lobbyist?
Varken jag eller Miltton Networks sysslar med lobbyism, en i sig både viktig och naturlig verksamhet i en normal demokrati. Vi ger däremot råd åt våra kunder, som representerar sig själva i möten med myndigheter och beslutsfattare. Som politiker råkade jag ut för många slags intressebevakning och även regelrätt lobbning. Själv uppskattar jag intressebevakning vars syfte inte förblir oklart, men som förmår se helheter och placera in huvudintresset i den stora bilden. En framgångsrik lobbyist behöver inte vrida sitt kärnbudskap i idiotsäker järntråd, utan lämnar en stor del av slutsatserna till lyssnaren.
Företag inom fältet kommunikation-PR-reklam-påverkan har växt fram som svampar efter regn och värvar politiker från första ledet. Kan det förgrumla gränserna mellan politik och lobbning?
Jag vill göra en distinktion mellan lobbning och påverkanskommunikation – skillnaden är inte alltid bekant bland folk och i media, allt stämplas som ”lobbyism”. Jag ser inget trovärdighetsproblem, tvärtom! Ju fler i den öppna sektorn som känner till hur förvaltning, byråkrati och beslutsfattande fungerar, desto bättre för alla parter. Och tvärtom: det är bra för politiken och förvaltningen att folk med bakgrund i den öppna sektorn söker dig dit, via politiska val eller anställningar. Bägge vinner på att det finns människor som känner till också den andra sidan.
Kunde ett lagstadgat lobbningsregister röja undan mystiken?
All reglering är välkommen. Med ett fungerande register skulle beslutsfattare liksom den stora allmänheten få nödvändig information om intressebevakningen, men också lobbarnas eget arbete göras mer synligt och vardagligt. Ett bra grundarbete för inrättandet av ett lobbningsregister gjordes i slutet av den förra valperioden i riksdagen. Det väsentliga är att tydligt definiera begreppet ”lobbning”, liksom personer eller organisationer som lobbar, samt objektet för lobbandet. EU-parlamentet och EU-kommissionen har klara regler, därifrån kan även vi i Finland ta intryck. Ett register ska öka tydligheten, inte skapa nya gråzoner. Även små medborgarorganisationer kan driva stora intressen och därför höra hemma i registret. Men ingen är betjänt av tunga processer som blir orimliga att hantera.
Behöver Finland en karenstid för personer som växlar roll från politiker till lobbyist?
Självfallet kan det i teorin uppstå orimliga situationer – i verkligheten finns dock hygienspärrar, både mentala och av offentligheten skapade, som gör spektakulära rollbyten omöjliga. Frågan om karenstid är förknippad med frågan vem som betalar för den tiden en kompetent människa inte får göra sitt jobb. En ny arbetsgivare, den förra – eller båda?
Finländska politiker verkar ovilliga att utsätta sina kontakter för dagsljus?
En parlamentarisk arbetsgrupp utarbetade i slutet av förra valperioden ett underlag för beredning av ett öppenhets- eller lobbningsregister. Jag är övertygad om att ett sådant ser dagens ljus under denna valperiod. Miltton har hela tiden ställt sig genompositivt till ett sådant register. Vi har sett en klart ökad sensitivitet, formad av praxis och stor offentlighet kring vissa enskilda fall, för detta med att påverka och påverkas. Den som tror att vilda västerns laglöshet fungerar inom lobbningen blir nog inte långvarig i branschen.
Skandalrubrikerna missar den bredare bilden: att förberedelserna och politisk påverkan inleds långt innan regeringsprogrammet manglas fram?
Mycket riktigt: de synliga diskussionerna på Ständerhuset är toppen av isberget, själva finalen. Förberedelserna inom partierna görs långt tidigare och tar intryck från olika håll. Det är bara bra att hela kedjan, tjänstemän, medarbetare, politiker, träffar intressebevakare. Att lobba hör till demokratin, liksom spelreglerna för densamma. Det är en annan sak om budskapet ”går hem” eller ej. Tjänstemän arbetar alltid under tjänsteansvar och måste kunna redovisa för sina beredningar på dessa grunder.
Forskare uppmärksammar ”rutinmässig korporatism” i Finland: vissa intressegrupper ingår per automatik i arbetsgrupper som ministerier och regeringen tillsätter?
Enligt mina erfarenheter sker bedömningar från fall till fall, beroende på förvaltningsgren. De viktigaste arbetsmarknadskorporationerna hänger säkert i många fall kvar som rudiment efter trepartsmodellen – som med den nya regeringen kanske är på väg tillbaka i någon form. Sammansättningen i beredningsgrupper för viss lagstiftning beror också på regeringens färg eller ministerns egna preferenser gällande intressebevakare. Att göra politiska bedömningar är förvisso helt tillåtet i politiken.
