Psykologi vid investeringar

Traditionell finansteori utgår från att värdepappersmarknaden är effektiv och att investerarna är rationella nyttomaximerare.

Denna något förenklade syn på världen började luckras upp mot slutet av 1970-talet då teorier som även inkorporerade människans psykologiska beteende långsamt började vinna gehör. Då dessa teser under 1980- och 1990-talen fick allt mer stöd började även investerare införliva dem i sin praktiska verksamhet.

Som en konsekvens av detta har vi i dagens läge fonder som bygger sin investeringsstrategi på psykologiska beteendemönster, så kallade beteendefonder. De vanligaste psykologiska egenskaperna som inverkar på investerarens beteende är:

Överdriven självsäkerhet och överoptimism. Investeraren överskattar sin egen förmåga eller placeringens potential och överdriver därigenom värdet på investeringen, vilket leder till att man betalar alltför mycket. Lyckade investeringar ses som resultat av personlig skicklighet medan mindre lyckade skylls på otur.

Förankring. Man förankrar investeringsbeslut vid ovidkommande faktorer. En investerare som funderar på att sälja en aktie beaktar ofta inköpspriset, dock bör ett rationellt beslut göras endast utgående från aktiens förväntade framtida utsikter jämfört med andra investeringsobjekt.

Flockbeteende. Människan är en social varelse med ett inbyggt behov av att göra som alla andra, eller åtminstone att inte avvika alltför mycket från massan. IT-bubblan i slutet av 1990-talet var ett typiskt exempel på flockbeteende där alla ville vara med, oberoende av om individen hade någon som helst kunskap om investeringsobjekten.

Mental bokföring. Uppstår då investeraren delar upp egendom i olika mentala konton vilket leder till att helheten inte är optimal. Det är inte ovanligt att personer har konsumtionslån och investeringar samtidigt även om räntan på lånen är högre än den förväntade avkastningen på investeringarna.

Prospektteori. Innebär att investeraren är överdrivet känslig för förluster jämfört med potentiella vinster. Det leder till överdriven försiktighet och underprissättning av riskfyllda investeringsobjekt. Vi tenderar att övervärdera små sannolikheter: att envist tro att vi nog ändå en dag ska vinna på lotteri, medan vi undervärderar höga sannolikheter och vägrar inse att vi tar skada av att röka.

Felprissättning. Att en enskild individ uppvisar dylika beteendemönster inverkar inte på marknaden. Men då en större grupp investerare styrs av ett omedvetet, irrationellt beteende genom att köpa eller sälja en viss tillgång kommer dess pris att avvika från dess sanna värde.

Ifall marknadsfriktioner (som skatter, transaktionskostnader, förbud mot att blanka, eller att säljer finansiella instrument som man bara har till låns) samtidigt hindrar att priset omedelbart återgår till sin sanna nivå uppstår en situation där den framtida prisutvecklingen kan förutspås med större sannolikhet än vanligtvis.

Ifall en beteendefond kan utnyttja denna felprissättning kan den uppnå en överstor avkastning i förhållande till risken.

Även om det står klart att investerarbeteendet avviker från rationellt agerande till följd av psykologiska faktorer betyder det inte automatiskt att beteendefonderna kan utnyttja fenomenet.

Ett antal vetenskapliga artiklar, publicerade mellan 2007 och 2013, försöker besvara frågan gällande beteendefondernas lönsamhet och risk. Gemensamt för studierna är att de undersöker en i forskningssammanhang relativt kort tidsperiod som omfattar 10-20 år (de äldsta beteendefonderna härstammar från det sena 1980-talet medan de flesta grundades mellan 1998 och 2001).

Generellt har forskningen inte kunnat påvisa att beteendefonderna vare sig över- eller underpresterar jämfört med marknaden. Med andra ord verkar marknaderna generellt sett vara effektiva, och beteendefonderna utgör intressanta investeringsobjekt endast ur diversifieringssynvinkel.

Kostar mer än det smakar. Slutsatsen är att även om akademiker och praktiker accepterar att psykologiska faktorer inverkar på investerarnas beteende, vilket i sin tur påverkar investeringsobjektens pris och avkastning, verkar det inte finnas stöd för att beteendefonder skulle lyckas utnyttja detta och över- (eller under-)avkasta i förhållande till sin risk.

Härtill finns två enkla och troliga förklaringar. För det första är det fullt möjligt att kostnaderna för att utnyttja anomalierna är lika stora som (eller större än) nyttan man eventuellt uppnår. För det andra tenderar anomalier att försvinna då tillräckligt många investerare försöker utnyttja dem. Marknaden är alltså effektiv på att utnyttja ineffektivitet.