På senare tid har man kunnat notera en lång rad mer eller mindre misslyckade opinionsundersökningar. I det finska riksdagsvalet lyckades alla prognosmakare nog pricka in det största partiet, däremot gjordes grova missar gällande partiets understöd. Under hela 2015 hade Centerns pendlat mellan 24 och 26 procent i galluparna, för att i valet landa på 21,1%. Ironiskt nog visade första undersökningen efter valet på ett stöd på 23,1%, vilket allmänt tolkades som att Centern stärkt sina positioner. Lika gärna kunde man ha dragit motsatt slutsats. Andra exempel är Sverige där Sverigedemokraternas understöd underskattades grovt, och i det brittiska valet förvandlades ett förväntat jämnt resultat till en klar konservativ seger.
Varför går det då så här illa? En stor orsak är säkert det ökande problemet med bortfall, allt färre är villiga att ställa upp i dylika undersökningar. I viss mån kan man kompensera för bortfallet, men sällan fullt ut. Speciellt problematiskt blir det då benägenheten att delta i undersökningar korrelerar med de frågor som undersöks.
Forskare har börjat diskutera altenativa förklaringar. En teori är att det skulle finnas någon form av ”politisk korrekthets”-faktor inbakad i resultaten. Då vissa partier presenteras i en negativ dager i media kan det leda till att man inte gärna vill uppge sympatier för dem i opinionsundersökningar. I valbåset är det däremot enklare att bekänna färg. På samma sätt kan man tänka sig att soffliggarna kanske inte vill skylta med sin avsikt. Då röstandet ses som en medborgerlig plikt uppger man något parti i en opinionsundersökning även om man i slutändan inte har för avsikt att rösta. Det här är tillsvidare bara spekulationer, men det skulle naturligtvis snedvrida resultaten ifall det stämmer.
Man ska också komma ihåg att prognoser till sin natur är förknippade med osäkerhet. En normal opinionsundersökning i finländska förhållanden brukar ha en statistisk felmarginal på cirka två procentenheter och det betyder att standardavvikelsen för den undersökta storheten är ungefär ett. I praktiken innebär detta att det i enskilda undersökningar är helt normalt att man missar med en procentenhet åt någotdera hållet. Ett fel på minst en procentenhet för ett visst parti borde i princip inträffa i en tredjedel av undersökningarna. Det här är en osäkerhet som sällan kommer fram speciellt tydligt då resultaten rapporteras, och som vi har lite svårt att ta till oss.
Trots de dåliga resultaten finns det ett stor intresse för prognoser och prognosmetoder, inte minst tack vare statistikern Nate Silver. Silver började sin karriär genom att utveckla ett system för att förutsäga baseballspelares karriärsutveckling för att sedan övergå till att göra prognoser i politiska val. Det stora genombrottet kom i det amerikanska presidentvalet 2012 då han prickade in rätt vinnare i alla 50 delstater. Något förenklat fungera hans metod så här. Först väger man samman resultaten från alla opinionsundersökningar som gjorts i det aktuella fallet, större vikt ges åt sådana aktörer som gjort bra prognoser i tidigare val. I nästa steg analyseras vilken typ av fel de olika aktörerna brukar göra och den informationen används för att uppdatera den egna prognosen. På så sätt får man en prognos som baserar sig på många undersökningar och som försöker korrigera de fel som gjorts tidigare. Den här metoden har fungerat mycket bra i många amerikanska val men har tyvärr visat sig vara svårkalibrerad i andra val. Många har försökt, med varierande framgång. Till exempel gjorde Silver själv en prognos för det brittiska valet, men missade lika grovt som alla andra.
Risken är uppenbar att det framöver kommer att vara allt svårare att göra undersökningar som uppfyller normala kvalitetskrav. Å andra sidan kan vi säkert förvänta oss nya metoder som utnyttjar tillgängliga data på allt smartare sätt. Det blir spännande att se vilken utveckling som får övertaget, men vi lär nog få leva med osäkra prognoser ett tag ännu.
Christian Johansson är lektor i statistik vid Svenska handelshögskolan i Vasa
