Vi har nått vägs ände, med amerikaniseringen. USA är förvisso bra på mycket: vänlighet, företagsamhet, tron på den egna förmågan. Men det finns inte så mycket nytt och värdefullt kvar för oss att anamma, utan mest bottenskrap och ytliga dumheter. Tanken går till skräpmat, Halloween och en prålig nätnärvaro som skapar avundsjuka och konstlade kulisser.
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Annat är det österöver. Där har vi mycket att hämta, i Kina, i Indien, i Iran. Och då syftar jag på djupgående lärdomar som kan förbättra vår livskvalitet, vår hälsa, vårt välmående, inte alls bara vår ekonomi.
Klart att vi är en del av Europa och inte av Asien. Visst tror jag på Kant och individens förmåga och skyldighet att bruka sitt eget förnuft. Visst tror jag på folkets självbestämmande, på Montesquieus lära om statsmaktens tredelning. Men detta är på intet sätt i konflikt med den uppfattning jag kommit till efter mina senaste resor, självstudier och diskussioner: att det under de kommande årtiondena är Kina och Indien som ger oss de impulser vi lär oss mest av.
Vit fara. Ännu på 1970-talet talade äldre vuxna på fullaste allvar om ”den gula faran”. De åsyftade Kina och risken för barbariskt godtycke om kineserna får bestämma. Men min mormors närmaste kontakt med kineser gällde järnvägsarbetare i Västnyland under hennes barndom, vilket kryddades med fasansfulla rapporter om Den långa marschen och Kulturrevolutionen. Nåväl, tittar vi på belgisk kolonialism i Kongo, tysk minoritetspolitik på 1930-talet och amerikansk hantering av ursprungsbefolkningen, kanske den vita faran tidvis varit större än den gula.
Annat är det med de kineser som fötts årtiondena efter kulturrevolutionen. De är flitiga, vänliga och bildade. Min drygt trettioåriga affärsbekanta 됩둡 (uttalas Döng Di) från Shenzhen, han gjorde djupt intryck på mig genom att berätta att det som imponerat mest på honom i Tyskland är Frauenkirche i Dresden, att de ljusa stenarna är nya och de mörka stenarna ännu för trettio år sedan var en stenhög åstadkommen av angloamerikansk bombning i februari 1945. Jag tackade honom genom att på Wechat (ett kinesiskt mellanting mellan Whatsapp och Twitter) skicka honom en bild jag tagit 1990, då kyrkan ännu utgjorde just en stenhög. ”Så tyskt!”, svarade han.
Ömsesidig inlärning. Min första resa till Indien, under sent 1980-tal, präglades ännu av ett visst avståndstagande. Lärorikt var det att exponeras för gammal kultur, men interaktionen med de lokala präglades starkt av skillnader, inte likheter. Kring årsskiftet 2017–18 var vi mestadels gelikar. En majoritet av turisterna var välmående indisk medelklass, inte blekfeta européer. Indierna och vi fotade varandra med liknande telefoner. Vi himlade oss gemensamt över USA och det stabila geniet som leder landet. Och när jag 1987 visade dem hur man filmar med en videokamera, var det 2017 de som visade mig hur man yogar och ger ayurvedamassage. Lärdomsflödet hade bytt riktning.
Min kraftigt ökade beundran för Fjärran Östern har inte bara att göra med att Indiens och Kinas bildade medelklass vuxit till sig. Inte heller bara med det att ländernas tjänstesektor börjat fungera pålitligt, eller att indisk veganmat är utsökt läcker. Inte ens med den höga ekonomiska tillväxttakten som länderna visat, år efter år.
Vita fläckar på kunskapskartan. Nej, min beundran faller tillbaka på de lokala asiatiska varianterna av Platon, Kant och Montesquieu. Som yogaivrare lär jag mig gärna mer om Patanjali (upphovsmannen till den filosofiska skriften Yoga Sutra), och om hinduismen och buddhismen; de verkar vara mindre våldsbenägna än de abrahamitiska religionerna (hellre tantra än korståg och kvinnoförtryck). Som dilettantisk filosof begeistras jag av Kinas tänkare, Konfucius, Mencius, Lao Tse. Och alltihop vet jag för litet om, även om jag försökte passa på under skolans historie- och religionslektioner, och fyllt på sedan dess.
Den europeiska uppfattningen om kinesisk filosofi visar sig bygga på fördomar från 1800-talet, då västerlandets relativa dominans över Kina var som störst. Men kinesisk filosofi är inte konservativ och auktoritetsdyrkande. Boken ”The Path” av Harvard-professorn Michael Puett har fått mig att tänka om. Kineserna har en hel del värderingar som är framåtriktade och praktiskt tillämpliga också i dagens samhälle, i öst som i väst.
Bredare spektrum. Slutsatsen för min del har blivit att jag insett att min allmänbildning är alldeles för snäv. Visst är jag hungrig på att fördjupa min kunskap om Europa – antiken, medeltiden, nya tiden – men jag vill inte längre vara obildad då det gäller Asien. Varför ska jag kunna de flesta delstater i Kanada och Australien utantill, men knappt hälften i Indien och på sin höjd två–tre av Kinas 29 provinser? Är det inte på tiden att jag lär mig namnen på åtminstone hälften av Indiens 18 officiella språk, och känner igen alfabeten på låt oss säga hindi, urdu, tamil och malayalam?
Österlandet är nog förvästligat. Nu är det dags för Västerlandet att föröstligas. Och det är inget hot, utan en rikedom.
