NICHOLAS ANDERSON: Att sätta bankers och byggfirmors vinster före tillgången till bra bostäder till överkomliga priser är inte god politik. Städer är inte, och bör inte vara, de rikas lekpark.
I går besökte jag i Delhi huvudkontoret för en av Indiens ledande stålproducenter. Det är en mycket hög ny glasbyggnad omgiven av en välskött trädgård med palmer och blommor. På den obebyggda skrot- och skräptäckta tomten intill utbredde sig tiotals trasiga plastpresenningar som utgjorde hem för hundratals familjer. Många av dem med småbarn och bebisar. För matberedning använde man plåtburkar över öppen eld med kvistar som bränsle. Sovplatserna bestod av trashögar. Sina behov uträttade invånarna intill motorvägen. Det här är en helt normal situation som folk här är vana vid.
Jag har ofta skrivit om vikten av ett eget hem som en investering. Det kan vara en bra eller dålig investering, penningmässigt, men det finns en annan och viktigare aspekt med större värde än pengar. Ett bra hem är av central betydelse för livskvaliteten.
Det är en plats att fostra små barn på och bli omskött när man blir gammal. Och däremellan är hemmet inte bara en plats du delar med familj och vänner. Det är naturligtvis viktigt, men hemmet erbjuder också avskildhet och trygghet; en plats där du kan tänka, ostörd av världen utanför. Hemmet är ett ställe där du kan läsa en bok för inspiration eller nöje, och ett ställe att meditera över vad som är viktigt; en plats där man kan utbyta tankar om livet och vad man vill uppnå.
Du hinner ha flera hem under din livstid. Jag har räknat ut att jag hittills haft arton, i sex olika länder. Varje hem har haft samma funktion. Det har varit ett ställe att bo på, en plats för glädje och sorger, en plats där jag samlat många goda minnen och några jag hellre skulle glömma.
Att äga en bostad är inte billigt. Priserna är höga i huvudstäder med stark inflyttning, som Stockholm och Helsingfors. Unga människor tvingas ta stora lån genom att fastighetspriserna har stigit snabbare än andra priser. Bankerna erbjuder 30 års bolån, vilket betyder lägre månatliga amorteringar. Låga räntor har ökat efterfrågan, eftersom det är billigt att låna med 2 eller 3 procents ränta. Byggfirmor utnyttjar denna efterfrågan och pressar upp priserna. Dessa företag har varit motsträviga att använda sin mark för att bygga nya lägenheter. Antalet nya bostäder är anmärkningsvärt lågt jämfört med tidigare decennier.
Kommunerna har inte beskattat outnyttjad mark, inte heller begränsat den tid tomter får stå obebyggda, vilket har pressat upp priserna ytterligare. Resultatet är att många unga har tagit stora bolån på runt 300 000 euro. Då snittlönen för välavlönade unga människor är 40 000 euro, finns det inte mycket spelrum efter skatt, då omkostnaderna för lånet ligger kring 15 000 euro per år med nuvarande räntenivå, eller 20 000 euro när räntorna stiger. För att klara ekonomin får de nöja sig med mindre bostad, jobba längre dagar eller försöka klättra på karriärstegen. Även utan barn är det en tuff utmaning.
I Malmö tog nybyggandet fart för några år sedan för att danskarna köpte fastigheter där. Det är bara en kort färd med bil eller tåg över Öresundsbron. Men när fastighetsmarknaden i Köpenhamn kraschade för två år sedan sjönk efterfrågan dramatiskt i Malmö, likaså fastighetspriserna, och många nya lägenheter blev osålda trots priser som folk i Stockholm bara kan drömma om.
Helsingfors liksom Stockholm har ett byggnadsbestånd i behov av renovering och stambyten. Denna månad blev vi häpna då vi såg prisförslaget för en anspråkslös renovering: över 500 euro per kvadratmeter för hela våningshuset i Helsingfors. Vi fick in endast fem offerter av tolv; sju firmor brydde sig inte om att svara. Styrelsen för vårt husbolag hade gjort grundliga förberedelser i över två år för detta projekt, men kostnaderna visade sig långt högre än väntat. Detta är en svår situation för många, då man beaktar de höga bostadspriserna i staden.
Mot bakgrunden av hemmets stora betydelse finner jag den officiella attityden i Finland (och Sverige) ofattbar. Varför skulle något politiskt parti ställa upp på att bankernas och byggnadsfirmornas profit från förstahems- eller unga lägenhetsköpare väger tyngre än att säkra ett tillräckligt bostadsutbud av hyfsad kvalitet? Givetvis – om du anser att bankernas och byggnadsfirmornas vinster är viktigare, talar jag till fel läsare! Vilken tänkande person skulle ignorera samhällskonsekvenserna av sådan kortsiktig politik? En stad behöver mångfald. Den behöver lärare, sjukvård, butiker, småföretag, unga, gamla och framför allt familjer som inte kämpar med övermäktiga ekonomiska svårigheter för att kunna ha en bra bostad. Städer är inte och borde inte vara de rikas lekpark.
Lyckligtvis har vi inte sådana slumområden som Delhi, men vi har ökande inkomstklyftor och en stor grupp unga människor som är väldigt sårbara då det gäller stigande räntor. Deras familjeliv är också i riskzonen om vi inte gör rätta prioriteringar. Att sätta företagens vinster före bra bostäder till överkomliga priser är inte god politik. Man kan se den extrema versionen av detta i Indien – att förnekas ett bra hem är att förnekas möjligheten till ett bättre liv.
Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Stockholm och chef för SEK:s rådgivningsenhet.
