Sveriges ekonomi är en av de bästa i Europa, men rymmer en hel del obalanser som kan blomma ut i svåra problem de närmsta åren.
Forum presenterar en katalog parametrar som politikerna bara delvis kan hantera, snarare försöka parera:
BNP. Ökning 4,1 procent på årsbasis, plus 4,5 procent från tredje till fjärde kvartalet 2015. Risk för överhettning. Under flera år har det varit konsumtionen som drivit tillväxten. Mot slutet av förra året var det exporten, särskilt från tjänstesektorn, som drev på ytterligare. Det är milsvida bättre än euroområdet, och i synnerhet Finland.
Inflation. Knappt en procent. Riksbanken har under en lång följd av år misslyckats med sin huvuduppgift att hålla inflationen på 2 procent i snitt över en konjunkturcykel, och tillämpar nu minusränta, – 0,5 procent. Allt fler nationalekonomer ifrågasätter detta eftersom den låga inflationen i stor utsträckning beror på lågprisimport från Asien, låga energi- och råvarupriser, samt effektivisering och digitalisering i näringslivet.
Arbetslöshet. 7,5 procent, säsongskorrigerat 7,0 procent och sjunkande. Däremot 20 procent för ungdomar (även om siffran innehåller heltidsstuderande som ändå söker jobb). Stora regionala skillnader mellan Norrland och södra Sverige, mellan rika och invandrartäta kommuner.
Immigration. Europeiskt rekord i andel flyktingar och tiggare från Rumänien och Bulgarien, vilka kosmetiskt nu kallas EU-medborgare i avsikt att väcka mindre anstöt.
Tidigare moderate statsministern Fredrik Reinfeldt uppmanade det svenska folket att ”öppna era hjärtan” för invandrare under sista valrörelse 2014. Det blev valförlust och sedan dess vill moderaterna ha hårdare tag.
Mer överraskande är att Socialdemokraterna i regeringen också gjort en kovändning och drivit igenom en restriktiv invandringspolitik som liknar den som pestförklarade Sverigedemokraterna tidigare stått för. Regeringspartnern Miljöpartiet vill ta emot fler flyktingar men har svalt den nya politiken för att få stanna kvar i regeringen.
Pinsamt för de ledande partierna som tidigare moraliserat över andra länder är att Sverige visat sig ha den näst sämsta integrationspolitiken i Europa: för många flyktingar väntar i åratal på besked om de ska få stanna, även för kvalificerade personer dröjer det ofta år innan de får jobb. Därtill brist på bostäder och utbildning för nyanlända.
Bostadsbyggandet. Hänger inte alls med i universitets- och storstäder. Före fastighets- och finanskrisen kring 1990 byggdes årligen över 60 000 lägenheter och småhus, men siffran sjönk till under 10 000 in på 2000-talet. I fjol var siffran 45 250. Bostadsbristen är mycket svår framför allt i Storstockholm. Låga räntor har dessutom trissat upp boendepriserna kraftigt.
Låglöner. I brist på kunskaper i svenska och passande yrkeskunskaper, och på grund av en usel mottagningsverksamhet med komplicerat regelverk, är det få invandrare som snabbt får ens enkla jobb.
Därför har några av de borgerliga oppositionspartierna föreslagit ännu lägre löner än de nuvarande lägsta för nya invandrare. Dessutom föreslås sänkta skatter och avgifter under en treårsperiod.
Men flera fackliga organisationer går starkt emot tanken på vad de kallar ett A- och B-lag på aktiemarknaden, trots att nettolönen för den anställde skulle bli ungefär densamma. Följden av det fackliga motståndet är att nya jobb för flyktingar och andra invandrare uteblir: facken talar vitt och brett om solidaritet men deras politik stänger ute många invandrare. Ett uppenbart självmål är de nya hårdare regler för skatteavdrag för hushållstjänster som den rödgröna regeringen infört.
Resultat: färre jobb för främst invandrarkvinnor med bristfälliga språkkunskaper.
Skatteavdrag. För renovering, om- och tillbyggnad (ROT) av privatbostäder har minskat från 50 till 30 procent av kostnaden, för hushållstjänster halvering. Därmed har drygt 5 000 tjänsteföretag försvunnit på ett år, antalet kunder i ROT har samtidigt minskat från 110 000 till just nu 80 000. Försämringen av hushållstjänsterna drabbar främst lågutbildade invandrarkvinnor som mister jobbet. Den rödgröna regeringen gick med på Vänsterpartiets förslag som tack för röststöd i riksdagen.
Avtalsrörelsen. Facken begär drygt 3 procent i löneökning och en del andra förbättringar. Arbetsgivarna vill helst ha nollavtal. Tuffa förhandlingar väntar i vår.
Kronan. Flyter fritt och har på två år sjunkit mot dollarn från 6,50 kr till 8,50, och mot euron från 8,80 kr till 9,33. Det gynnar särskilt skogsindustrin. De stora svenska företagen bygger ut sin tillverkning i framför allt låglöneländer men köper också rader av mindre företag i Kina, Indien och USA och blir allt mindre beroende av kronkursen.
Industrin. Framgångarna för tjänstesektorn har medfört att både nationalekonomer och politiker tagit lättvindigt på nedläggningar och utflyttning av tillverkande industrier, trots att industrin är köpare av de mest kvalificerade tjänsterna. Nu har ett uppvaknande skett, delvis genom att statsminister Stefan Löfven (S) hårt drivit industri- och inno-
vationsfrågor, dock hittills utan särskilt synbart resultat – annat än nya kommissioner och kommittéer.
Handels- och bytesbalansen. Visar fortsatt stora överskott. Men de stora svenska nettoexportörerna som vänder sig mot den krisande gruv- och stålindustrin har problem. Skogsindustrin går dock allt bättre, framför allt exporten av pappersmassa, sämre går det för tidnings- och tryckpapper.
Skatter. Inte längre världens högsta, Danmark i ledning. Svensk finanspolitik, alltså skatterna, har varit expansiv med lättnader under 12 av de 15 senaste åren, varav 8 år med borgerlig regering. Svenska staten är en av de minst skuldsatta i västvärlden.
Sprickorna börjar synas. Den ekonomisk-politiska debatten handlar främst om lägre lägstalöner, risk för bostadsbubbla och överbelånade hushåll.
Men snart visar sig de ekonomiska problemen med det tafatta omhändertagande av flyktingar som inte vill annat än att få börja arbeta. Alltmer syns sprickorna i den tidigare moraliska stormakten med hög
svansföring.
