Personligen hatar jag numera julen! Men i början av 1950-talet när jag var barn var det spännande att vakna på juldagen i ett iskallt sovrum och hitta ett örngott i ändan av sängen fullt med presenter som sockor, läderhandskar, långbyxor, en cowboy-hatt och ett korkgevär. Julgubben hade klättrat ner genom skorstenen på natten och lämnat dessa underbara julklappar åt oss.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.
Efter frukost med ägg och skinka och ångande hett te nere i det varma, fuktiga köket, där mamma hade en koleldad spis och vattenvärmare – kunde vi vandra nerför backen till Det Heliga Korsets Kyrka för julgudstjänst. Och efter det väntade en enkel jullunch tillsammans med mamma, pappa, min bror och syster, bestående av seg kycklingstek, bönor, brysselkål, rostad potatis och rabarberpaj med vaniljsås som efterrätt – allt från egna trädgården, utom kycklingen.
Mamma och pappa kunde därpå ta sig en tupplur medan vi manades att skriva tackbrev till våra tre mostrar. Vår handstil var otymplig och våra meningar korta.
Senare, klockan sex, hoppade vi in i bilen, en gammal, iskall Ford Anglia, och åkte några kilometer till moster Trix, där alla min mammas systrar med familjer sedan åt en riktigt festlig julmiddag.
Moster Trix man hade ett bra jobb. Deras hus var större och varmare, med julbordet dukat med kalkon, rostad potatis, Yorkshire-pudding, korv, ärter och morötter och massor av gräddig sås. De vuxna drack vin och öl, vi barn fick citron- och apelsindricka.
Det fanns ingen television och vi sjöng julsånger, hade skojiga pappershattar och drog smällare efter efterrätten på julpudding, brandysås och tårta.
Dagens olika program var fina och upplyftande – men allt detta har förstörts av stora varuhus och kristna kyrkor, som alla vill fylla sina tomma utrymmen och tomma fickor med våra kroppar och våra pengar. Och vad ger de i utbyte? Bara prylar av metall och plast, och uttråkande tomma plattityder om att vi är syndare och så vidare …
Nu har vi en tredje gnällmåns i tillägg till ”Scrooge Berner” för att citera Charles Dickens, som manar oss att tillbe ”Allt Digitalt”, denna bländande vision av ting som ska komma, som artificiell intelligens och maskinlärande teknologi, den finska ekonomins frälsare.
Kan man föreställa sig något mer nedsättande, mer beklämmande, mer opersonligt än att få e-postjulkort!
Så vad borde vi göra för att få saker på rätt köl igen? Den goda nyheten är att det kan du – oavsett du är singel, frånskild, gammal, ung, ett par eller en familj, en moster eller farbror, mormor eller farfar.
Receptet för en lyckad jul. Första steget är att besluta stanna hemma och laga din egen julmat, själv eller tillsammans med någon annan …
Planera inte att åka iväg någonstans på någon överprissatt, ensam och ledsam ’paketjul’.
Eller försök hitta en mamma eller pappa som lagar julmat åt dig.
Du kan bjuda in vem du vill – det är precis i julens anda. Invitera en granne eller en vän på jobbet. Ni kommer båda att förvånas över vad ni lär er om varandra – på ett positivt sätt!
Tänd en brasa i öppna spisen eller i trädgården.
Berätta i förväg för barn och barnbarn att den här julen blir det inga köpta julklappar, bara hemgjorda, eller pengar i på sparkontot eller i aktier … Just det, inga plast- eller metallprylar inslagna i guldfärgat papper med granna band runtom.
Gör klart för dem att (internet)radion får spela klassiker på hög volym – men ingen tv, ingen e-post, inget skrollande på smarttelefoner under hela 16 timmar …
Skicka ut 20 handskrivna julkort med mer än 100 ord till hälsning – slicka frimärken på kuverten och lägg dem i en postlåda.
Tänd massor av ljus och ha dämpad belysning.
Köp hem färska grönsaker, kalkon, frukt och grädde, och 80-procentig choklad, gott vin och några öl. Gör ingefärs- och citrondricka för barnen, enas om att sitta tillsammans till bords två timmar och sedan duka av och diska upp.
Sjung några julsånger, och om du känner för det, besök en kyrka som har glad stämning …
Be dina barn att läsa ur en bok för sina mor- eller farföräldrar i ett lugnt hörn, eller få de gamla att berätta för ungdomarna om sin barndoms jular.
Glöm jobbet, inbokade möten, egna bekymmer, glöm trafikministern och den sorgesamma statsministern. Ha riktigt trevligt, liksom jag själv brukade ha det för sextio år sedan – och självklart lovar jag nu att än en gång försöka återskapa den fina julstämningen.
