Fucking Åmål, alltså! Vi blir allt grövre i mun.
I Monty Python-filmen Life of Brian (1979) finns en scen där en man dömd till stening retar sina vakter genom att hojta ”Jehova, Jehova!”. Numera har sekulariseringen gjort att vi ger fan i gud, och få reagerar på ’missbruk’ av himmelska referenser.
Under perioden från den lutherska reformationen och cirka tvåhundra år framåt ansågs det väldigt fult att svära vid gud. Men de sociala och språkliga normerna förskjuts och utvecklas. Herregud eller jösses anses knappt längre som ovårdat språk.
Ett tämligen unikt svenskt fenomen är siffersvordomar. Ännu i slutet av 1800-talet var det harmlösa ”tusan” ett ganska fult ord: ända sedan medeltiden användes ordet i syftet att framkalla ”tusen djävlar”. Andra svordomar som attan, katten och sjutton, var ersättningar för ”fan”.
En möjlig förklaring till kraftuttrycket ”fy sjutton”, enligt Ulla Stroh-Wollin som forskar i nordiska språk vid Uppsala Universitet, är siffrans magiska kopplingar. En annan svordom – ”attan” (från siffran 18) ansågs på vikingatiden vara ”Odens tal”. Av respekt för den äldste, störste och visaste av asagudarna föredrogs omskrivningen till det mindre laddade sjutton.
Merde. Svordomar kan fungera för att släppa ut känslor, understryka budskap eller markera en hållning. Många svär nästan instinktivt då de uttrycker frustration, missnöje eller förvåning.
Under tidigt 1900-tal användes eufemistiska svordomar, såsom sabla(r) i stället för satan(s), samt förbaskat, fasiken eller fanken i stället för fan. På sent 1900-tal började vi svära i klartext: satan(s), förbannat, djävla(r), jävlar, helvete och skit! De sociala spärrarna rämnade på 1900-talet och folk började oförskönat svära.
I dag hämtar vi inspiration från kön, sex och avföring. Många svordomar är inlånade från engelskan, och användaren saknar ofta känsla för ordens tyngd på originalspråket. Hursomhelst är Hollywood-svordomar allmängods och vi har bytt ut skit och fan mot shit och fuck. Ju fulare vi är i mun, desto mer harmlösa uppfattas orden som, likt de tidigare så tabubelagda herregud, jösses eller sjutton.
!#@*%!. Rätt använda så kan svordomar ändå berika språket. Karaktären kapten Haddock från Tintin må framstå som råbarkad, men innerst inne är han språkligt sofistikerad (en censurlag från 1949 framtvingade denna uppfinningsrikedom hos tecknaren Hergé). Några fyndiga favoriter: ”stormar och orkaner”, ”anfäkta och anamma”, ”bomber och granater”, ”blåkullatomtar”, ”apspektakel”, ”erbarmliga plattfötter” och ”förpiskade luspudlar”. Lästips: Albert Algouds samlingsverk ”Le Haddock illustré, L’intégrale des jurons du capitaine”, som förklarar svordomarna i fransk originallydelse. Espèce de logarithme!
Torsten Fagerholm text
