Det gäller att säga ”stopp” precis då allting pekar upp, upp, upp. Det vet Sveriges riksbankschef Stefan Ingves.
Forum passerar en septemberdag den rigorösa säkerhetskontrollen in i den massiva, bunkeraktiga granitbyggnaden. I Riksbankshuset i centrala Stockholm har tiden stått still, bildligt talat, sedan byggnaden stod klar 1976. Här talar Åbofödde Stefan Ingves både penningpolitik och tomater med en blandning av humor och skärpa.
”Inga mattor, stolar eller gardiner får ändras. Både insida och utsida ingår i arkitektens totaldesign”, säger han med ett avslappnat
leende men bestämd blick.
”Lite som penningpolitiken”, skämtar Forum.
Hur kom Ingves, född i Åbo och uppvuxen i Närpes, att ta sig från ett första jobb som tomatpackare (”Vi packade tomater i 5 kiloslådor”) via USA och IMF till posten som chef för världens äldsta riksbank?
Stefan Ingves är bankman i tredje led. Farfar var med och startade Andelsbanken i Lappfjärd på 1920-talet. Några decennier senare var pappa Ingves direktör på Föreningsbanken i Närpes, där Stefan växte upp vägg i vägg.
”För mig var banksektorn inget medvetet karriärval. Jag var intresserad av samhällsfrågor i vid mening, men sen blev det så.”
Emigration låg i tidsandan på 1960-talet: Ingves åkte som utbytesstudent till high school i USA och flyttade sen till Stockholm, 1971.
Think tank. Ingves är anspråkslöst bosatt i radhus, långt från pampigt bankirliv.
”Vi trivs där vi bor. Samtidigt har jag alltid arbetat väldigt mycket, då behöver man inte bo så mycket – man är ju inte där”, säger han med finurlig blick.
På Riksbanken jobbar runt 60 doktorer i nationalekonomi. Direktionen på sex personer fattar ett räntebeslut varannan månad. Vad om medlemmarna av tankesmedjan drar åt olika håll?
”Då måste någon sätta ner foten och säga hur det ska vara – att det är jag och mina kollegor i direktionen följer av ämbetet. Man måste skilja mellan diskussion och att fatta beslut. Det är två olika saker.”
Riksbanken bedriver offensiv räntepolitik. Då Sverige försvagar kronan mer än euron så förlorar även Finland konkurrenskraft. I juli överraskade Ingves & co marknaden: för att parera Greklandsoron som försvagade euron och stärkte kronan sänktes reporäntan till rekordlåga minus 0,35 procent. Samtidigt köper Riksbanken statspapper för totalt 200 miljarder kronor. Målet är högre inflation (som legat kring noll sedan slutet av 2012). Riksbanken tillämpar en av världens lägsta styrräntor; Schweiz och Danmark har ännu lägre depositionsräntor.
En aktiestrateg kommenterar åt Forum: ’Stefan ska ha 10 plus och ett papegojmärke för hur man hållit kronan så svag och drivit stark tillväxt.’
Politisk risk. I din egenskap av observatör: Har marknaden blivit mer komplex, turbulent?
ANOR. ”Riksbanken har funnits sedan 1668, vi har varit länge i samma bransch”, noterar Stefan Ingves. Längre än Bank of England, rentav.
”Omvärlden spelar en allt större roll, det gäller särskilt i en liten öppen ekonomi som den svenska. Men det är inget nytt, Sverige har alltid ägnat sig åt mycket handel och kontakter med omvärlden.”
Död fråga. Euron såldes politiskt genom tanken om stabilitet.
”Nu blev det tvärtom”, ler Ingves torrt. ”I dagsläget är euron en död fråga, politiskt, i Sverige.”
Kunde Sverige göra som Danmark, binda kronan till euron, trots att den flytande valutakursen fungerat perfekt sedan 1992?
”Nej, vi har en rörlig växelkurs sedan länge och är nöjda med det.”
Ingves vänder på frågeställningen:
”Länder väljer olika monetära system av en rad olika skäl. Samhället måste alltid acceptera konsekvenserna av det system man valt. Tittar man på de nordiska länderna har man valt olika system, men har ändå haft en god ekonomisk utveckling de senaste 20 åren, men det bygger på att man måste acceptera konsekvenserna av det system man valt.”
Var saknas insatser: bolån, andra krediter, shadow banking … ?
”Det finns ingen brist på verktyg, men nog en ovilja att använda de verktyg man förfogar över. Sverige har haft enorma svårigheter att göra något över huvud taget. Även Finland.”
Då politikerna, lamslagna av revirtänk och inaktivitet, vägrar sätta stopp, bildas grogrund för framtida bubblor. En riksbankirs otacksamma lott är glädjedödarens; att rycka bort bålskålen precis då festen är som bäst.
”Det är den eviga frågan: hur ska man se till att det inte svänger för mycket. Samtidigt är det väldigt svårt att förutspå var nästa bubbla uppstår. Generellt kan man säga att om skuldsättningsgraden är för hög blir det problem förr eller senare, vare sig det är hos staten, hushållen eller näringslivet.”
Läs hela artikeln i papperstidningen eller på pekplatta!
Torsten Fagerholm, text
Karl Vilhjálmsson, foto
