Efter långa och segslitna förhandlingar, under vilka det visserligen inte utgöts något blod men nog både svett och tårar, lyckades arbetsmarknadsparterna i början av sommaren äntligen enas om det så kallade konkurrenskrafts-
avtalet. Någon mirakelmedicin för Finlands ekonomi är det visserligen inte, men med tanke på hur svårt utgångsläget för förhandlingarna var måste avtalet ändå betraktas som en framgång.
Christer K. Lindholm är forskare i nationalekonomi vid Åbo Akademi.
Framför allt är det en seger för den långa tradition av konsensuspolitik som redan dödförklarats flera gånger om – men det är långt ifrån alla som gläds över att ryktena om konsensusens död än en gång visat sig vara förhastade.
Dogmatism. Intressant nog kommer den skarpaste kritiken mot konsensuspolitikens återuppståndelse från den ideologiska skalans två ytterligheter, om än av diametralt motsatta orsaker. För de mest hängivna marknadsliberalerna är konkurrenskraftsavtalet bara ett onödigt hinder på vägen mot lokala avtal, medan den yttersta vänstern anser att avtalet alltför ensidigt drabbar löntagarna.
I ingetdera fallet är kritiken helt obefogad, men den måste ändå vägas mot de arbetsmarknadskonflikter som otvivelaktigt skulle ha blivit följden om konkurrenskraftsavtalet inte hade rotts iland. Och två exempel ur samtidshistorien, Storbritannien och Tyskland, ger vid handen att konsensus alla sina brister till trots ändå är ett bättre alternativ än konflikt.
Sick man, Iron Lady. Vid slutet av 1970-talet var Storbritannien Västeuropas sjuka man, med en urusel internationell konkurrenskraft, kroniskt förlustbringande statsföretag som snabbt höll på att blöda statskassan torr och ett konfiskatoriskt skattetryck. Samtidigt motsatte sig de mäktiga och militanta fackföreningarna hårdnackat varje försök till ekonomiska reformer, ett motstånd som kulminerade under ’missnöjets vinter’ 1978–1979. Vid valet 1979 vann emellertid de konservativa – delvis som en följd av att fackföreningarna lyckats vända den allmänna opinionen emot sig – en jordskredsseger i parlamentsvalet, och en viss Margaret Thatcher tillträdde som Storbritanniens första kvinnliga premiärminister.
I snabb takt (och i vissa fall med hjälp av polisens batonger) genomdrev ’järnladyn’ en rad radikala ekonomiska reformer, men för stora delar av den brittiska industrin var det redan för sent; i stället för en industriell renässans fick den brittiska ekonomin uppleva en lika snabb som brutal av-industrialisering, vars sviter i synnerhet de norra delarna av landet känner av ännu i dag. Att en så stor del av de välbetalda industrijobben försvann för gott är för sin del en del av förklaringen till att inkomstklyftorna i Storbritannien i dag hör till de största i Europa.
Hårda reformer, mjuk metod. Tyskland, som i början av det nya millenniet övertagit rollen som Europas sjuka man, valde däremot en helt annan väg. Helt i enlighet med den efterkrigstida traditionen av samförstånd kom arbets-
givarna och fackföreningsrörelsen överens om att frysa de nominella lönerna för en längre tid, vilket resulterade i sänkta reallöner och därigenom en förbättring av den tyska exportens konkurrenskraft (att den tyska exporten blev aningen för konkurrenskraftig för vissa av de ekonomiskt svagare euroländerna är sedan en annan sak).
Samtidigt inleddes en rad omfattande reformer – de så kallade Hartzreformerna – i syfte att göra arbetsmarknaden mer flexibel och sänka arbetslösheten.
McJob. I alla avseenden har Hartzreformerna inte varit lyckade. De så kallade minijobben – låglönejobb för ungdomar som kommer in på arbetsmarknaden för första gången – har till exempel i vissa fall visat sig vara veritabla
fattigdomsfällor. Det bör också medges att alla Hartz-
reformerna inte varit så där alldeles lätta att svälja för den tyska fackföreningsrörelsen. Ändå lyckades den tyska konsensuspolitiken uppnå sin viktigaste målsättning, att förbättra exportens konkurrenskraft och på så sätt trygga den tyska ekonomins starka industriella bas. I konflikternas Storbritannien är den inhemska industriella basen däremot bara ett minne från fornstora dagar, medan service- och finansindustrin agerar lokomotiv.
Vilken väg väljer Finland i framtiden – det kan bli en ödesfråga för vår roll inom den globala ekonomiska arbetsfördelningen.
