Hon har vunnit en Oscar för bästa kostymdesigner i den grandiosa filmen Elisabeth: The Golden Age, jobbat med alla stora stjärnor som Cate Blanchett, Kenneth Branagh, Johnny Depp, Scarlet Johansson, Benedict Cumberbatch och Michelle Pfeiffer. Att jobba som kostymdesigner för film måste ju vara ett drömjobb?
Jag träffar brittiska kostymdesignern Alexandra Byrne på Dubai Film Festival några dagar efter att ha deltagit i hennes Master Class om kostymdesign. Vi får en pratstund som ger en liten inblick i det som utåt sett verkar väldigt glamouröst. Att jobba som kostymdesigner för allt från stora Hollywoodproduktioner till Marvel. Jobbet är dock inte det minsta glamouröst.
”Jag har haft en semester på de senaste fem sex åren. Jag har jobbat utan uppehåll från film till film. Det är inte enkelt att frilansa. När jag kopplar av? Jag har fyra barn och ett stort familjeliv, de är min avkoppling.”
Kärleken till kläder och material ledde Alexandra Byrne in i branschen och hon jobbade de första 10–15 åren av sin karriär som teaterkostymör i London. Sedan blev det tv och efter det rullade filmkarriären igång.
”Att designa för film är att skapa en underbar värld som hjälper regissören att berätta storyn. Samarbetet med regissör, maskerare och hårartist är oerhört viktigt. Om ansiktet inte passar med kläderna är det kört. Karaktärerna växer fram så småningom.”
älskar böcker. Brittiska kostymdesignern Alexandra Byrne har förmågan att skapa kreationer då det gäller såväl förgångna århundraden som futuristiska Marvelproduktioner. Foto: British Academy of Film and Television Arts (BAFTA)
Ser du dig som en modedesigner?
”Couture fashion och kostymdesign har en hel del gemensamt. Men det är ett skrämmande jobb att vara en modedesigner! Jag ser inte alls mig själv som det.”
500 kostymer. För varje film görs över 500 kostymer och Alexandra gör dem alla själv. Visst har hon ett stort team omkring sig men helhetsansvaret är hennes.
”Jag går igenom varje kostym, bild och text. Det är en organisk process. För Elisabeth-filmerna läste jag allt om henne och århundradet. Jag måste veta allt. Elisabeth klädde sig väldigt strategiskt. Varje look var utstuderad och utfunderad.”
Att designa för Marvel var en helt ny upplevelse.
”För Marvel var jag förskräckt. Jag hade ju inte läst en enda serietidning i hela mitt liv! Det var utmanande. Eftersom där var stuntscener så behövdes 20 versioner av varje dräkt. Man kan inte tänka att vi fixar det efteråt i redigeringen, det är en farlig väg att gå.”
Vissa plagg är mer utmanande än andra. Till exempel manteln i Dr Strange som Benedict Cumberbatch bär.
”Capen har sin egen historia. Den var nästan som en egen karaktär på inspelningen. Jag gjorde ett magnetisk grepp till den men hade nog inte kontroll över dess liv,” säger hon med ett skratt.
Att göra kostymerna för Orient Expressen var väldigt intressant. Med Johnny Depp diskuterade hon bland annat olika sätt att bära en kravatt.
”Kenneth Branaghs plagg skulle ha en ’vem tror du att du är’-look. Michelle Pfeiffer, som kom till London för att prova sin röda klänning, var ganska orolig eftersom klänningen var avslöjande. Men då hon tittade i spegeln fick hon en ’you still got it’-look. Film handlar om att lura ögat. I det fallet är svart din vän.”
Var förvarar du din Oscarstaty?
”På spiselkransen i köket! Det är vårt familjerum.”
Efter otaliga filmer måste du ha en hel del material. Var förvarar du allt?
”Alla dräkter och kostymer tillhör studion. Däremot samlar jag på böcker och har ett enormt bibliotek och älskar böcker. Jag gör research med hjälp av böcker, de betyder mycket för mig. Jag tror att slumpmässigt bläddrande i böcker ger mer. Jag började ju jobba före internettiden. Efter varje projekt bygger jag nya bokhyllor för alla böcker. ”
Vilka råd ger du åt nya i branschen?
”Det är väldigt viktigt att utforska och förstå filmvärlden men kom ihåg att hålla på dina egna idéer och din egen stil. Du lär dig av varje film.”
Vilket är ditt motto?
”Jag har inga motton. Men kom ihåg att kunna skratta. Det är ändå underhållningsbranschen vi är i! Det är en industri där vi passionerat bryr oss om vad vi gör men håll ändå någon form av perspektiv.”
text: Daniela Andersson
