Ser vi grandet i Kinas öga, men inte bjälken i västvärldens?
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Den tanken väcktes i september i Peking, dit jag rest som Chief Evangelist för MariaDB Corporation Ab, med uppgift att förkunna det glada budskapet på vårt första kinesiska användarmöte. I China Daily lyste rubriken ”The West once again gets it wrong on China” i ögonen. I helsidesartikelns illustration blänger en missmodig Onkel Sam på en kinesisk pandabjörn i fart med att skörda ett frodigt äppelträd. Men Onkel Sam vägrar inse fakta, och tittar i stället på en spinkig och krokig variant av trädet, reflekterad i en förvrängande spegel tagen ur Lustiga huset på Borgbacken. I en enkel bild lyckas karikatyristen fånga upp tanken att vi i väst förvanskar bilden av det välmående Kina, vi är dåliga förlorare.
Det kineserna fattat bättre än vi. Allt i Kina glimrar inte, men väst är inte heller paradiset. Kineserna har sina problem, liksom alla andra. Men givet Kinas energi och tillväxt kan man som besökare i Peking inte undgå intrycket att det måste finnas något de gör rätt, något de fattat bättre än vi.
Alltså tar jag mig an artikeln, som är ett utdrag ur Qiu Shi, en modern kinesisk variant av Pravda. Qiu Shi betyder ordagrant ”Sök sanningen” och utges av det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté, men det slog jag upp först efter att jag läst artikeln. Jag bemödade mig i varje fall om att inte se flisor i kinesernas ögon, utan att utvärdera artikeln enligt min ytterst europeiska husgud Immanuel Kants devis ”Sapere aude”, hav mod att lita till ditt eget förnuft.
Och hast du mir gesehen, visst var artikeln logisk. Partisk, givetvis, men vem kan med handen på hjärtat hävda att ens The Guardian eller Die Zeit vore fria från eurocentrisk partiskhet? Mitt intryck var att Qiu Shi hade betydligt mer logik bakom sig än Fox News och talade för den kinesiska staten ungefär lika mycket som CNN för den amerikanska.
På ytan kritiserade man västs uttryck ”statskapitalism” som en nedsättande benämning på vad kineserna själva uppenbarligen vill kalla ”socialistisk marknadsekonomi”. Kinas otroliga ekonomiska framgångar är enligt Qiu Shi en följd av fördelarna med kombinationen av socialismen med marknadsekonomin.
Orsaken till att man inte ville associera sig med ordet kapitalism verkade klar. Man ser ett motsatsförhållande mellan socialism och kapitalism, där socialismen tjänar folket och kapitalismen kapitalet. Ideologiskt så det förslår, förstås, men givetvis även konsekvent, om man alls ska hålla kvar vid sina forna dogmer. Privat ägande som sådant verkar ju i sanning inte längre vara något kinesen vill bekämpa, och artikeln tillmäter den fria marknaden en stor betydelse. Tillgång och efterfrågan passar kinesen prima.
Ät mer kinamat och håll ögonen på Kina. Artikeln fortsätter i det den pekar på inkonsekvenser i västs agerande. USA tillämpade protektionism från sitt grundande fram till slutet av andra världskriget, och tidvis också efteråt. Inom branscher där man själv är bra, vill väst ha öppna marknader världen över, men får man på gurkan, ja då tillgriper man skyddstullar. Anklagelsen om dubbelmoral är inte helt grundlös.
Jag känner mig kort i rocken speciellt då argumentationen går in på statsägda företag. Själv har jag på denna plats argumenterat för att det finns gränser i det staten bör låta privatisera. Paradexemplet är att den fria marknaden på Nötöfjärden inte riktigt förmår se till att det finns ändamålsenlig förbindelsebåtstrafik till Åbolands yttre skärgård, ifall det är i nationens intresse att hålla skärgården bebyggd av andra än Airiston Helmis ryska bulvaner. Mindre speciella exempel är energi-, telekommunikations- och vattenförsörjningen, där inbesparingar från privatisering är kortsiktiga, och privata utrikiska distributionsmonopol kan höja priserna på ett sätt som kastar allvarliga tvivel över kapitalismens påstådda effektivitet.
Vare det mig fjärran att fördenskull idealisera Kina. Mellanrubrikerna låter ändå inte lika ihåliga som då liknande argument framfördes av den sönderfallande Sovjetunionens propagandamaskineri: ”Är detta västlig avund eller misstänksamhet?”, ”Staten representerar folket i den socialistiska marknadsekonomin”, ”Den fria marknaden som ett trick att maximera profiten” och ”En förevändning att inte inse fakta”.
Endast då man prisar kommunistpartiets adertonde nationalkongress och dess starka ledarskap med Xi Jinping i centrum, känns retoriken lite för svulstig. Annars får jag intrycket att det är bäst att gilla läget, hålla ögonen på Kina, studera Konfucius, Mencius och Lao Tse, äta mera kinamat, samt i min bransch installera Wechat, och bli klok på internetjättarna Tencent, Baidu och Alibaba.
