Flera av de megatrender jag tyckt mig urskilja under året har varit motstridiga. Å ena sidan går utvecklingen åt det här hållet, å andra sidan åt det rakt motsatta. Den mest polariserande trenden av dem alla gäller nationalismen och globaliseringen.
Det är ingen större konst att finna belägg för en ökad internationalism. Folk reser som aldrig förr. Liksom andra européer flyttar vi utomlands, äter utländsk mat, använder utländska produkter och tjänster. Största delen av den så kallade civiliserade världen delar gemensamma intressen. Fotboll, formel ett och James Bond kan du diskutera med bekanta från nästan vilket land som helst. En del kulturfenomen blir så internationella att de rentav importeras till USA, såsom årets landsplåga, koreanska örhänget Gangnam Style.
Svårare blir det om vi vill ge internationaliseringen ett värdeinnehåll. Är internationalisering positivt eller negativt? Bland de tänkbara positiva följderna är fred, i all sin enkelhet, den värdefullaste. Då man på 1930-talet i Tyskland fann det för gott att rusta till krig var det inte många medborgare som hade personliga vänner utomlands. Man kunde bygga hat på okunskap. Påståendet att andra människor var sämre kunde underbyggas med någon form av skenbar trovärdighet, så länge folk inte sett vardagliga bevis på motsatsen. I dag är det lite svårare att få ett sådant budskp att gå hem hos en majoritet, åtminstone och uttryckligen i EU.
Det eventuella negativa med internationaliseringen berör utarmningen av det lokala. Att man i Nagu gästhamn kan äta sushi är bra. Skulle sushin konkurrera ut Börjes fisk vore det värre. Världen blir inte bättre av monokultur, att alla äter samma mat, ser på samma filmer, och lyssnar på samma musik. Personligen har jag speciellt svårt att se något gott i de nyligen till Europa importerade högtiderna, Halloween och Alla hjärtans dag. Då blir även jag xenofob och frågar mig när vi börjar fira också Tacksägelsedagen och Fjärde juli. Men ännu har det lokala sin tjusningskraft, som något autentiskt bortom nationsgränser. Att ständigt fler icke-bayerska Oktoberfestbesökare finner glädje i att klä sig i Lederhosen och Dirndl ser jag som en positiv motreaktion mot internationell likriktning.
I sanningens namn finns det säkert också ett samband mellan internationalism och miljöförstöring. Skalfördelar och kostnadsinbesparingar i all ära, men ökat resande och ökade transporter belastar med all säkerhet miljön. Och blir det störningar i logistiken är också följdverkningarna internationella.
Speciellt negativt blir det internationella om det stora helt tränger ut det lilla. Låt mig ta ett exempel som ligger mig personligen nära: Den rikedom som finns i det svenska språket och i den svenska kulturen förutsätter att språket och kulturen är levande. Det måste finnas rum där det sjungs snapsvisor, det måste finnas en gemenskap med tillräckligt stark språkkänsla för att ordlekar ska gå hem. Teknologföreningens spex Robin Hood ingav hopp på båda punkterna.
Till sist har vi den farliga nationalismen. För 1930-talet är inte överståndet, inte i Finland, inte i Europa, och allra minst utanför Europa. Att finlandssvenskheten har det ganska rent framför egen dörr beror säkerligen främst på vår lilla numerär och vår höga internationaliseringsgrad. Det är svårt att uppbåda en större mängd finlandssvenskar som utsatts enbart för Sås och Kopp, snapsvisor, Lucia och sommarseglatser i skärgården. Men hade vi varit 10–100 gånger fler, eller levt isolerat från omvärlden, skulle vi säkert vara lika goda kålsupare som de som röstar på Europas diverse främlingsfientliga partier.
Det som oroar mig mest är att försöken att uppvigla till fundamentalistisk nationalism på sista tiden varit framgångsrika inte bara i Mellanöstern utan också i Kina, Japan och USA. Många förfördelade och okunniga människor samt en homogen kultur med få internationella kontakter – den kombinationen är eldfängd. Jag hoppas att megatrenden internationalism segrar.
Kaj Arnö
kaj.arno.fi/megatrender
