Den här kolumnen är skriven en knapp vecka före riksdagsvalet, då det ännu är oklart vilka partier som kommer att bilda Finlands följande regering. Oavsett hur den nya regeringens sammansättning ser ut är en sak ändå säker: att regeringspartierna får lov att anpassa sina generösa vallöften till ett ekonomiskt läge som, med största sannolikhet, kommer att vara betydligt kärvare under de kommande fyra åren än det är just nu.
Den krismedvetenhet som ännu präglade det förra riksdagsvalet har i årets valkampanj ersatts av en övertygelse om att det nu finns pengar att dela ut till alla möjliga goda ändamål, vare sig det sedan handlar om ökningar av de offentliga utgifterna eller väl tilltagna skattesänkningar – eller både och. Samtidigt vill de flesta partier minska den offentliga skuldbördan, vilket förutsätter att en del av statens skatteintäkter avsätts till att betala tillbaka utestående lån. Men då det sedan blir frågan om hur det här kostsamma kalaset skall finansieras lyser de konkreta svaren med sin frånvaro, med några få undantag.
Imaginär ekvation. Att samtidigt sänka skatterna, öka de offentliga utgifterna och avkorta den offentliga skulden är i och för sig möjligt – i en situation där sysselsättningen och skatteintäkterna ökar snabbt som följd av en kraftig ekonomisk tillväxt. Dessvärre finns det inget som tyder på att den finländska ekonomin skulle få uppleva en sådan period av stark tillväxt under de kommande fyra åren; tvärtom indikerar alla prognoser just nu att den ekonomiska tillväxten försvagas redan nästa år, och fortsätter att avta år 2021. Det här betyder i sin tur att nästa regering inte kan räkna med något automatiskt tillskott i statskassan från en fortsatt förbättrad sysselsättning.
Förutom att konjunkturläget rent allmänt försämras under de närmaste åren finns det också en stor risk för obehagliga överraskningar. En sådan potentiell riskfaktor är Italien med sin skakiga ekonomi, enorma statsskuld och verklighetsfrånvända regering. Det mest akuta hotet kommer ändå från den tragikomiska långdansen kring Storbritanniens EU-utträde. I synnerhet om det blir en så kallad hård brexit, vilket i skrivande stund dessvärre verkar mycket sannolikt, kan konsekvenserna för den finländska ekonomin bli ödesdigra.
Indirekt brexitsmäll. Enligt en färsk studie från näringslivets forskningsinstitut Etla kommer en så kallad hård brexit att bli betydligt kostsammare för den finländska ekonomin än vad de prognoser som enbart beaktar Finlands direkta export till Storbritannien ger vid handen. Om man därtill beaktar de indirekta effekterna via de internationella värdekedjorna – det vill säga finländska råvaror, halvfabrikat och komponenter som ingår i till exempel tyska produkter som säljs på den brittiska marknaden – kan en hård brexit enligt Etla medföra förluster för den finländska ekonomin upp till motsvarande en procent av bnp. I en situation där tillväxten annars också avtar innebär en ekonomisk chock av den storleksordningen en reell risk för en ny recession.
Inte heller ur ett längre perspektiv är framtidsutsikterna för den finländska ekonomin särskilt ljusa. Att vår åldrande befolkning på sikt innebär ökade kostnader såväl för den offentliga sektorn som för vårt pensionssystem är vid det här laget ett välbekant faktum, och under de senaste åren har dessutom nativiteten sjunkit till en nivå som vårt land inte har upplevt sedan nödåren i slutet av 1860-talet. Om trenden håller i sig kommer försörjningskvoten, som anger hur många personer utanför arbetslivet det finns per varje sysselsatt, att försämras ytterligare. Det innebär i sin tur antingen en rejält nedbantad offentlig välfärd eller allt högre skatter och pensionsavgifter för den arbetande delen av befolkningen.
Spara i ladorna. En sjunkande nativitet medför dessutom att den så kallade långsiktiga trendtillväxten (som bestäms av förändringen i mängden arbetskraft och utvecklingen i dess produktivitet), kommer att avta ytterligare från nuvarande, redan i sig rätt blygsamma 1,5 procent per år.
Även om det finns all anledning till återhållsamhet betyder det ändå inte att Finlands nästa regering enbart ska koncentrera sig på att samla i ladorna för kommande magra år. Vissa offentliga utgifter kan faktiskt betraktas som investeringar som – så länge de riktas rätt – ger avkastning i form av framtida högre tillväxt och sysselsättning. Det här gäller framför allt de offentliga anslagen för grundforskning och utbildning, där nästa regering oavsett konjunkturläget bör försöka rätta till den föregående regeringens misstag.
