Då Donald Trump nyligen beslöt att införa importtullar på stål och aluminium bekräftade han Karl Marx ofta citerade yttrande, att historien upprepar sig ”först som tragedi och sedan som fars”. Tragedin ifråga inträffade för 88 år sedan, då den amerikanska kongressen i en panikreaktion till den stora depressionen godkände den så kallade Smoot-Hawley Act, som höjde tullarna på närmare 900 importvaror i syfte att skydda de krisdrabbade amerikanska företagen mot utländsk konkurrens.
Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.
Trots varningar från en sällsynt enig ekonomisk expertis – bland annat i form av en petition undertecknad av 1 028 amerikanska nationalekonomer – stadfäste USA:s dåvarande president Herbert Hoover den kontroversiella lagen den 17 juni 1930. Snart nog började både den ena och andra branschen högljutt kräva specialbeskydd, vilket orsakade en flodvåg av protektionism i kongressen.
Isolationism. Det visade sig att effekterna av Smoot-Hawley Act var precis så katastrofala som de ekonomiska experterna hade förutspått. Som svar på de amerikanska importtullarna valde USA:s handelspartners att höja sina egna tullar på amerikanska varor, med den påföljd att den internationella handeln – som redan tidigare drabbats hårt av den stora depressionen – praktiskt taget gick i stå. Alltsammans bidrog till att både fördjupa och förlänga den stora depressionen. Den handelspolitiska protektionismen bidrog utan tvekan också till att förstärka den nationalism som i Europa urartade på ett så fasansfullt sätt i slutet av decenniet.
Även om Smoot-Hawley Act visade sig vara en tragedi så bar den drag av vissa förmildrande omständigheter, nämligen panikstämningen i den ekonomiska depressionen. Sedan 1930-talets dyrköpta misstag har frihandel dock varit den rådande normen både bland demokrater och republikaner.
Några förmildrande omständigheter står däremot inte att finna i den fars som utgör president Trumps handelspolitik: där 1930 års skyddstullar var en produkt av den stora depressionens kaos har Vita Husets nuvarande husbonde valt att upprepa samma misstag i en situation där det går exceptionellt bra för den amerikanska ekonomin och hyfsat bra för världsekonomin som helhet. Men även om det ekonomiska läget, såväl i USA som globalt, är oändligt mycket gynnsammare i dag än under det tidiga 1930-talet så betyder det ingalunda att Trumps protektionistiska eskapader vore ofarliga.
Svälta räv. Som en följd av de allt starkare ekonomiska beroendeförhållanden som mer än ett kvartssekel av globalisering har skapat är de potentiella skadeverkningarna av en protektionistisk handelspolitik i själva verket betydligt större i dag än år 1930. Och i motsats till vad Trump – som i sann merkantilistisk anda betraktar den internationella handeln som ett nollsummespel, där ett lands vinst oundvikligen innebär en motsvarande förlust för ett annat land – kommer också den amerikanska ekonomin att känna av de närmast slumpmässiga skadeverkningarna.
En bransch som riskerar att drabbas särskilt hårt är bilindustrin, som i hög grad använder sig av importerat stål och aluminium: enligt en analys av tankesmedjan Council on Foreign Relations kan upp till 40 000 jobb att gå förlorade inom den amerikanska bilindustrin som en följd av skyddstullarna, vilket motsvarar en tredjedel av den totala arbetskraften inom den amerikanska stålindustrin. Även om den amerikanska stålproduktionen skulle öka något som en följd av skyddstullarna är det således mer än sannolikt att nettoeffekten på de industrijobb Trump säger sig värna om kommer att vara klart negativ.
Öga för öga gör hela världen blind. Hur de amerikanska skyddstullarna påverkar världsekonomin som helhet beror för sin del på om USA:s handelspartners också är beredda att upprepa de ödesdigra misstagen från 1930-talet. Mot den bakgrunden ger EU:s hot om motåtgärder i form av importtullar på bland annat jordnötssmör och bourbonwhisky anledning till oro.
Även om aningen högre priser på whiskyliknande drycker från Kentucky knappast har någon större negativ effekt på de europeiska konsumenternas välfärd finns det ändå en uppenbar risk för att situationen eskalerar till ett fullskaligt handelskrig. Ifall EU:s motåtgärder bemöts med nya importtullar i USA så provocerar det i sin tur fram nya motåtgärder från EU:s sida, och så vidare. I ett sådant handelskrig finns endast förlorare, och i värsta fall kunde slutresultatet bli en ny global recession i likhet med den världsekonomin upplevde 2009.
EU bör således motstå frestelsen att ge igen med samma protektionistiska mynt för de amerikanska stål- och aluminiumtullarna. Det kommer nämligen inte att dröja länge innan importtullarnas negativa effekter på USA:s egen ekonomi blir fullt synliga – och då Trump väl upptäcker att han skjutit både sig själv och sina talrika arbetarklassväljare i foten kommer han, som den fullfjädrade opportunist han är, helt säkert att hitta på ett sätt att göra en handelspolitisk helomvändning.
