Jurister, vetenskapare och ekonomer bryter arm i en av de största miljöprövningarna i svensk historia. Det finns fler fråge- än utropstecken då det handlar om slutförvar av kärnbränsle.
Samtidigt som den svenska kärnkraften stegvis håller på att avvecklas så dröjer slutförvaringen av kärnavfall. En ödesdag infaller strax innan jul, medan Finland ligger steget före Sverige.
För en utomstående kan knäckfrågan verka akademisk: kan man anta att plomberat kärnkraftsavfall är säkert skyddat djupt nere i urberget i 100 000 år, och hur ska det avgöras? Den 20 december ger svenska Mark- och miljödomstolen sitt utlåtande som ligger till grund för ett regeringsbeslut år 2019 och ett färdigbyggt slutförvar cirka 10 år senare.
Ansökan om att deponera radioaktivt avfall i berggrunden i den pyttelilla bruks- och kärnkraftsorten Forsmark i Uppsala län skickades in 2011 av SKB, Svensk Kärnbränslehantering, som hanterar det använda bränslet. I väntan på att anläggningen blir klar förvaras avfallet i ett mellanlager, en bassäng invid kärnkraftverket i Oskarshamn vid Östersjökusten. Placeringen blir enligt expertmyndigheternas rekommendation vid Forsmark medan inkapslingen i koppar planeras i Oskarshamn.
Även kärnkraftsavfall från Sveriges tredje anläggning i Ringhals söder om Göteborg ska skickas till slutförvaret. Barsebäcks två aggregat norr om Malmö, stängda 1999 och 2005, rivs med början 2023.
Kopparkapsel. Ytterhöljet består av fem centimeter tjock koppar. En enda kapsel väger runt 25 ton när den är fylld med använt kärnbränsle. Foto: Curt-Robert Lindqvist
Sipprar in. Avsikten är kopparrören där det högaktiva bränslet kapslas in blir 5 meter långa och 5 centimeter tjocka. Därefter gjuts de in i lera av bentonit som bildas av vulkanisk aska. Detta anses som ’säker’ förvaring under förutsättning att vattenmolekyler inte tränger in och snabbar på korrosionen av koppar.
Strålsäkerhetsmyndigheten SSM har redan godkänt SKB:s ansökan och rekommenderar domstolen att godta den.
Men i utlåtanden har andra experter framfört invändningar, bland annat att den stora starkströmsledningen Fenno-Skan mellan Forsmark och finska Raumo kan ha bidragit till att öka vattenströmningen. Och syret i vatten får absolut inte tränga igenom den omslutande bufferten av bentonit, annars riskeras långsam dränkning samt korrosion i kopparkapslarna, som då kan spricka.
I andra utlåtanden har risken för jordbävning påtalats.
Det handlar om bedömningar och gissningar, ingen vet med säkerhet vare sig det ena eller det andra. Därför får regeringen 2019 bedöma om ökad kostnad ska tas för ännu tjockare och dyrare kopparstavar.
Henric Borgström text
Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Paperini!
