Michael Franck växte upp i ett samhällsklimat där det var fult att vara företagare. ”Tyvärr finns tänkesättet i viss mån kvar”, säger han. Det vill han ändra på. Med filmens hjälp.
Den som följt finsk tv det senaste årtiondet har förmodligen sett dem, dokumentärfilmerna om finländska företag, signerade regissören och producenten Michael Franck. Vi det här laget har det blivit närmare hundra filmer. Med företagsdokumentärerna har Franck skapat sig en helt egen nisch i branschen och byggt upp företaget Franck Media med cirka 25 medarbetare.
”I år gör vi fler filmer än någonsin tidigare”, säger han.
Att just företagsvärlden skulle bli föremål för hans dokumentation var långt ifrån självklart. Snarare är det ett resultat av en utdragen mognadsprocess.
”Jag fostrades i en politisk tidsanda där alla som stod på Guds rätta sida absolut inte hade någonting med affärer att göra. Goda yrken var läkare och lärare, kanske tjänstemän – folk som ansågs jobba för det allmänna goda. Men så snart någon hade ett företag såg man för sig en person som stoppar pengar i egen ficka”.
Det här var på 1970-talet, när Franck bland annat satt i Helsingfors stadsfullmäktige på Svenska folkpartiets mandat. Han hade tidigt intresserat sig för samhällsfrågor, inspirerad av bland andra sin gudfar, den konstitutionella riksdagsledamoten Georg C. Ehrnrooth. Ideologiskt säger sig Franck ha varit mittenliberal – i en omgivning som var starkt påverkad av vänsterideologi.
”Mittenförbundet som grundades 1972 var ju ett försök att samla den borgerliga ungdomen, för vilken steget annars hade varit kort att bli stalinister – vilket många också blev.”
Själv säger sig Franck inte ha varit lockad av stalinismen, även om också han tog intryck av vänstertänkandet. Bland annat läste han nyfiket marxistisk ekonomi under sin tid på Hanken.
Avslöjade metromutor
När Franck började göra film var det alltså helt andra teman än näringslivet som stod i fokus. Första dokumentären för Yle handlade om metrobygget. Filmen innehöll mutavslöjanden som ledde till en omfattande serie rättegångar.
Det gav den unge filmaren blodad tand. Efter jobbet på Yle blev Franck anställd vid FNB, men valde efter några år en osäkrare framtid på det vänsterprofilerade dokumentärfilmbolaget Epidem. Där gjorde han sin första independent-dokumentär som behandlade den iranska revolutionen. Valet av tema hänger samman med att hans far var handelsråd – och under flera tumultartade år t.f. chef på Finlands ambassad i Teheran. Också Michael kom att bo i staden i olika repriser.
”Teheran var min första bekantskap med den stora världen.”
Efter den prisbelönta Iran-filmen beslöt sig Franck för att bli egenföretagare och slöt avtal med Yle om ett antal dokumentärer årligen. Problemet var bara att rundradiobolagets strama finansieringsvillkor och ett ständigt beroende av skattefinansierade stöd, gjorde det svårt att garantera de anställda en trygg utkomst. Franck såg en lösning i att satsa på en internationell animationsfilm för att då kunna göra film med många språkversioner och på så sätt slippa vara begränsad till en finsk publik. Temat var klart: två kungadömen som riskerar hamna i krig, vilket skulle förgöra planeten. Räddningen blir en kärlekshistoria mellan pojken från söder och flickan från norr.
”Jag var övertygad om att ett tredje världskrig var nära, en postkolonial hämnd mot västvärlden, med den islamiska revolutionen i Iran som bas.”
Franck fick den finländska arbetarrörelsens investerare och ett antal andra kapitalinvesterare bakom projektet, åkte till Hollywood och lyckades etablera samarbete med regissören John Landis (bl.a. Blues Brothers och Michael Jacksons epokgörande Thriller-video). I teamet ingick branschens ledande konstnärer, bland andra Walt Peregoy som designat Disneys långfilm 101 Dalmatiner, samt världsledande animatörer.
”Alla älskade projektet, tematiken var så aktuell.”
Ur finansiell synvinkel var tidpunkten däremot ytterst ogynnsam; året då projektet skulle gå i produktion var 1991, då den finska ekonomin kollapsade.
”Det gick nästan ett år utan att vi såg ett korvöre”.
En dag när Franck satt i Hollywood, mitt i en intervju för Yle, ringde telefonen. Det var finansmannen Pentti Kouri som blivit bekant med Franck och hans projekt. Kouri ville förvarna att projektets huvudägare var på väg i konkurs. Finansiärerna, Franck Films dåvarande huvudägare, bestod till 60 procent av arbetarsparbanken STS:s bakgrundskrafter samt ett företag i fastighetsbranschen. De tvingades till sanering och animationsprojektet kraschade.
Ny vändning i karriären
Efter fem år i USA återvände Franck till Finland och gjorde en serie politiska filmer. De två första behandlade den finsk–sovjetiska relationen. Den tredje var ett porträtt på Väinö Tanner, den finländska arbetarrörelsens storman på 1900-talet.
Det var arbetet med Tanner-dokumentären som kom att styra in Francks karriär på ett nytt spår. Särskilt ett Tanner-citat etsade sig in i hans medvetande: ’En ansvarsfull finländsk statsman bör hålla daglig kontakt med näringslivet.’
Femton år tidigare hade Franck fått en spontan förfrågan om att göra en företagsdokumentär, vilket han bestämt avvisade. Det var Maire Gullichsen som ville att han skulle dokumentera den ahlströmska industrifamiljelegenden. Kontakten till Ahlströmmarna fanns via Francks söners mor, som var Maire Gullichsens barnbarn. Men han ansåg uppdraget otänkbart, tv skulle aldrig vilja visa en sådan film – Ahlström var ju en av de tjugo bespottade familjerna i den kapitalistfientliga sång som varit populär några år tidigare.
Men Tanner-citatet fick honom att revidera sin inställning till företagsdokumentation.
”Jag tänkte att om mannen som importerade marxismen till Finland kommit fram till detta så är det värt att ta på allvar.”
En hel serie
Så blev Ahström-dokumentären till, och efter tv-visningen överraskades Franck över det positiva mottagandet. Han insåg att här fanns stoff för en hel serie. Det ledde till filmer om Hartwall, Paulig, familjen Herlin, Wärtsilä och med tiden många, många fler.
”I vår familj har det har alltid funnits en stark respekt för näringslivet, men jag hamnade att gå i min egen skola för att komma underfund med att det ur samhällspolitisk synvinkel är är viktigt att förstå näringslivets betydelse. Företagande är i högsta grad samhälleligt.”
”Jag tror på marknadsekonomin som en av de viktigaste grundpelarna i ett välfärdssamhälle. Jag blev politiskt aktiv under en tid när företagandet föraktades och det uppstod till och med ett självförakt inom företagsvärlden. Vi lever fortfarande i efterdyningarna av det här.”
”Jag är genuint intresserad av vad som får företagsverksamhet att lyckas. Jag har själv misslyckats och betalade förra månadsskiftet sista raten på förbindelser jag hade när vi kraschade för 20 år sedan.”
Motgång ger erfarenhet. Franck ser det som tur i oturen att han befann sig i USA när hans konkurs blev ett faktum.
”Där sa folk: det är först nu det börjar, först nu är du trovärdig. En person sade sig aldrig investera i en företagare som inte någon gång gått omkull.”
Har du något drömprojekt som ännu är ogjort?
”Storyn om Finland. Den är i hög grad en näringslivsberättelse. Finland har gjort resan från ett av Europas fattigaste länder till ett av de bäst lottade. Det är en otrolig framgångshistoria och vad den beror på vore intressant att studera. Visst hade vi Sovjethandeln och vi har alltjämt skogsindustrin och Nokia. Men det finns någonting oerhört intressant i vår samhällsdynamik.”
Franck tror att hemligheten har att göra med det unika nordiska systemet med fria bönder, som vi övertog under svenska tiden. Finland blev aldrig en del av det ståndssamhälle som man i resten av Europa fortfarande håller på att montera ner.
Emotionellt medium
Enligt Franck är film i hög grad ett emotionellt medium och då är frågan om det är siffrorna eller människorna som ska berätta.
”Fakta ska naturligtvis vara korrekta men vi påstår inte att vi primärt berättar fakta.”
Han säger att varje framgångsberättelse innehåller element av motgångar och utmaningar, utan vilka framgången inte hade varit möjlig. Och att varje berättelse är oerhört spännande och full av detaljer att ta lärdom av.
”Att titta bakåt betyder inte att man vänder ryggen mot framtiden. Historien finns till för att ge perspektiv på samtiden, samt tilltro och energi för framtiden.”
Hela intervjun finns att läsa i pappersversionen av Forum.
Patrik Harald, text
Karl Vilhjálmsson, foto
