Jag är europé: jag har bott och arbetat i fyra länder här. Jag kämpar för våra demokratiska rättigheter och stöder frihandel och arbetandes fria rörlighet.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.
Men Brexit är en vändpunkt med enorma implikationer för Europa. Vi måste ta itu med dem och hejda ytterligare katastrofala konsekvenser.
Låt oss vara ärliga – man kan inte styra Europa med en enda regering sammansatt av 28 väldigt olika länder med nationella kulturer, olika värderingar, agendor, samhälls- och politiska strukturer, historia… och nästan lika många språk.
Denna grupp nationella enheter kommer hyfsat överens, men Brexit visar att vi inte kan tvingas att vara eniga om ens tillnärmelsevis allt. Ändå har Brexit dimensioner som folk i Bryssel vägrar ta till sig.
En elefant balanserade. Idag är Europa en plats där stora länder vill fatta – och i praktiken fattar – merparten av de viktiga besluten, till exempel Turkiet, euroområdets och Europeiska Centralbankens struktur och agerande, trasslet med Grekland, de italienska bankerna, jordbruket, transportutsläpp, TTIP-förhandlingar och bankreglering.
Otillfredsställande lösningar har påtvingats oss utan vederbörlig förberedelse.
Se på Luxembourgs skattearrangemang: storföretag kan gömma undan sina intäkter utan att betala skatter. Och den långa lista ’specialarrangemang’ som flera länder åtnjuter… likaså den faktiska utbredningen av korruption och nepotism inom europeiska institutioner. EU-kontona är en enda röra, enligt revisorerna – samma människor som gömmer undan intäkter genom bokföringsfiffel.
Stora länder som Tyskland borde inte ha ensamrätt på att formulera huvudpolitiken tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Italien och Spanien. Då Tyskland vill ha åtstramning måste resten av Europa göra lika. Men också de stora har svårt att enas, och nu har vi då Brexit som ger morgonluft för galna politiker i de stora länderna.
Komplexitet. Se bara på Europaparlamentet – är det en demokratisk institution? Trots att jag alert följer med europeisk politik har jag ingen klar bild av vad de sysslar med. Europaparlamentet är ju inte jämförbart med ett nationellt parlament med nationella intressen och en gemensam kultur. Ta Juncker, Katainen och övriga kommissionärer – vem rapporterar de till? Vilka former av kontroll och insyn i Europa kan hejda deras aktiviteter?
Kontemplera detta: om vi ogillar vad våra nationella regeringar håller på med stiger kritik som politiker inte har råd att ignorera fram via gallupar och medier.
Men om vi inte gillar vad EU-politiker håller på med kan opinionsundersökningar och medier skrika sig hesa utan att någon reagerar. Tills Tyskland eller Frankrike eventuellt slår näven i bordet.
Maggie i repris. Brexit är en sorts upprepning av vad Thatcher försökte sig på: ett av de stora länderna är ute efter mera, med oss övriga som betalare.
Brexit kan bli skadligt för britterna på kort sikt, men deras förhandlingstyngd och relationer till resten av världen kommer att ge dem hyfsade avtal som kan visa sig rentav bättre än deras hittillsvarande i EU. De har definitivt momentum, kaliber och kunnande att få till ett paket fördelaktiga lösningar som små länder bara kan drömma om.
Här är pudelns kärna – vi, de små länderna, tvingas alltid acceptera kompromisser och halvdana lösningar hoptråcklade genom de stora pojkarnas beslutsamhet.
Sipilä, Orpo, Soini och andra i vår regering är inte vana vid att dunka skorna i bordet och kräva jämställt beslutsfattande. Vi små får nöja oss med smulor ifall vi inte ställer krav.
Om Europa kan enas om gemensam handelspolitik, fri rörlighet för medborgarna, och att demokratin har gemensamt accepterade gränser som måste iakttas, vad är då problemet med konkurrens där varje land handlar enligt nationella lagar och bestämmelser? Vi är faktiskt alla suveräna nationer.
Därför förespråkar jag minskad makt hos Bryssel. Jag är till och med för en nermontering av Europaparlamentet och många andra europeiska institutioner som blandar sig för mycket i nationell politik med ”andras pengar” Europa har i kuslig grad börjat likna storbanker och maffialigor där moralisk risk (där en part drabbas av negativa konsekvenser av en annans handlande) är legio.
