Under många år hämtade jag min post tidigt på morgonen på postkontoret Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm, lokaler som nu hyser Forum för Levande Historia om nazismen och Förintelsen (efter mycket om och men också om kommunismens illgärningar, just nu Gulag). Postkontoret var ovanligt spatiöst, frekventerat av folk från Slottet, Regeringen, Riksdagen, Akademien och vi vanliga småborgare.
En morgon när vi ett dussin köande under tystnad väntade på vår tur svepte Akademiens främste snille in med dåvarande hustrun, allmänt i skvallerpressen kallade Kulturens Kungapar.
Högljutt fick alla morgontrötta ta del av Kulturparets middagsproblem och andra privatlivets små förtretligheter, involverande postpersonalen. Alltsedan dess har jag småroat tänkt på att viktiga personer har mer bråttom än andra när jag sett och hört Horace Engdahl uttala sig från de högre sfärerna.
När avgångsropen nu skallar skrattar jag bäst som sist, att flyta ovanpå straffar sig vanligen i längden…
