Varför misslyckas statliga satsningar på företagande? Eftersom politiker ger sig in på områden som de inte behärskar.
Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.
Talesättet ”Sutor, ne ultra crepidam” (”skomakaren må icke bedöma något utöver skon”) härstammar från … just det! Antikens Grekland. Närmare bestämt målaren Apelles. Han gav svar på tal åt en förbipasserande skomakares spontana, ovälkomna konstkritik.
Den finska staten är ägare i över 60 bolag, direkt eller indirekt. Statens intressen kan avvika från privatplacerares motiv. Mätt i börsvärde har staten ett finger i nästan 40 procent av Hel-sin-gforsbörsen. Privatplacerare tar oreflekterad politisk risk. Det är knappast heller okomplicerat att locka kunnande av världsklass till styrelser som är politiskt färgade, eller till bolag i politisk korseld.
Listan på dyra, amatörmässiga misstag är lång. På den tiden statsägda Sonera brände 4,3 miljarder euro på värdelösa UMTS-licenser, sen landade man skadeskjuten i Telias famn. Outokumpu klättrade upp på världsscenen, men svalde sedan över en halv miljard euro skattepengar, delvis då man efter förvärvet av Inoxum tvingades sälja hörnstenen i de planerade synergierna, fabriken i italienska Terni.
Då man benar ut den skattefinansierade jakten på innovationer, tillväxt, företagande och jobb märker man att det ofta slutar i tårar, speciellt om staten stöder regioner som drabbats av företagsnedläggningar. Dessutom brukar nya företag som söker statligt kapital ofta ha fått nej av alla andra, av en god anledning.
Först och främst finns för många statliga finansieringsaktörer. Hur mycket tid slukas av ansökningar, skönhetstävlingar och power points, i stället för produktivt arbete? Dessutom går de statliga aktörerna ofta in i varandras projekt, investerar i för mogna och för stora bolag – och delar ut förtäckta bransch- eller regionalstöd.
Enligt en studie från Statens revisionsverk (https://goo.gl/FvB2gL) är den finska offentliga sektorns andel av riskkapitalplaceringar dubbelt så stor som det europeiska genomsnittet under 2008–2012. Rapporten skräder inte orden: de ekonomiska resultaten är anspråkslösa och de samhälleliga effekterna förblir otydliga, lyder omdömet.
Suomen Teollisuussijoitus (Finlands Industriinvestering Ab) uppvisade en ytterst blygsam avkastning på två procent under verksamhetsperioden 1995–2014. Permanenta förluster från Finnveras dotterbolag Aloitusrahasto Vera, som erbjuder såddfinansiering åt innovativa företag, har gång på gång tvingat fram räddningspaket ur statskassan. Ändå går regeringen tvärt emot upprepade expertutlåtanden från 2010-talet: i stället för bromsa in eller minska statens riskkapitalsatsningar så späder man på.
Meningen med investeringar är att skilja det goda från det odugliga. Den politiska logiken saknar ofta ekonomisk rationalitet. Inom röstfiske används retorik om ”innovationer” som kosmetika medan man utför tillbakablickande, defensiva åtgärder. Politiker vill blidka opinionen och uppvisa skenbar handlingskraft. Att skapa ekonomiskt värde och tillväxt är inte alltid detsamma som att skapa jobb och hållbart öka sysselsättningen. Politiska beslut föder inte livskraftiga, produktiva jobb på sikt.
Offentliga närings- och industriprogram präglas av regionalpolitiska ambitioner. Riskkapital dras till tillväxtregioner, men skapar dem inte. Vissa företag specialiserar sig på att mjölka offentligt stöd och lobbar ständigt fram mer resurser.
Staten ska göra entreprenörskap och privat ägande attraktivt ur skattesynpunkt och underlätta för idéer att flyta mellan universitet till företag. Etablera först en vettig ansvarsfördelning, låt sedan staten och det privata riskkapitalet lyckas tillsammans.
