NICHOLAS ANDERSON: Det är helt rätt att vara bekymrad över hur Finlands konkurrens mår idag.
Min åsikt är att ekonomin har blivit alltför beroende – som en alkoholist – av kostymer och slipsar som sitter på ett alltför litet antal män, och ännu färre kvinnor. Bristen på konkurrens hämmar innovationer, produktivitet och exporten.
Finland är det enda utvecklade land i världen där två handelskedjor, två banker och fem byggföretag dominerar, med marknadsandelar på nära eller över 80, respektive 66 och 60 procent. Och ingen kan klå oss när de två största pensionsbolagen har en marknadsandel på 67 procent av arbetspensionerna. En koncentration av denna magnitud lämnar föga rum för konkurrenter att ta sig in på marknaden, växa eller alls existera. Sedan har vi lobbyorganisationen EK (Finlands Näringsliv) där de allesammans flockas. Relationerna mellan regering, EK och facken behöver ruskas om ordentligt för att tackla situationen.
Det är relativt lätt att peka på hur monopolstatus utnyttjas av ovannämnda instanser, på basis av statistik och vardagliga erfarenheter.
De två stora bankerna har nästan identiska priser för depositioner, lån och andra finansiella tjänster. Båda gör det nu svårt att få kontantservice. Små och medelstora företag har svårare än någonsin att få långtidslån med tillräcklig löptid. Lånen är kortare, och dyrare – om de alls beviljas. Bankerna tar just nu hem rekordvinster, och slår igen branschkontor så raskt de bara kan. Situationen är oacceptabel eftersom SME (små och medelstora) företag har väldigt få alternativa källor till finansiering.
Om du köper en ny lägenhet idag kommer du i slutändan att betala 20 eller 30 procent mer än för en äldre renoverad lägenhet. Vad beror det på? En nybyggd lägenhet borde vara billigare än en renoverad lägenhet i samma område, eftersom det är billigare att bygga en ny än renovera en gammal. Efterfrågan på bostäder överstiger utbudet, för att man inte bygger tillräckligt bostäder, trots att byggföretagen ruvar på gigantiska marktillgångar. Den årliga volymen nya bostäder har knappt ökat sedan 2005.
Varför har de två stora butikskedjorna nästan identiska priser? Hur kan Lidl vara 20 eller 30 procent billigare, då många av de produkter Lidl säljer kommer från samma leverantörer? Varför är maten avsevärt billigare i Sverige? Landet är inte så mycket större än Finland, men detaljhandelsmarknaden är långt mer diversifierad.
Den situation vi möter varje dag påverkar hur vi tänker. Det skapar en given ram för ledningen och de anställda i bankerna, dagligvaruhandeln, byggföretagen och pensionsbolagen. De vill behålla sin dominerande marknadsandel, och åt helvete med nykomlingar som motas utan pardon.
Betänk för ett ögonblick hur dessa företags ledning verkligen beter sig. Tror du de kommer att hålla hög innovationsprofil? Kommer de att utmana existerande produkter och strukturer? Kommer de att sporra sina anställda att komma med nya idéer? Kommer de att vara redo att ta till sig nya produkter, nya marknader och nya trender? Nej, troligen inte, och deras exempel kommer att genomsyra hela organisationen. Denna svaghet kan i hög grad förklara varför Nokia och många andra har misslyckats. Konsumenternas drömmar och förväntningar avtrubbas också. Högre levnadskostnader är traumatiska, och dämpar efterfrågan. Boende och mat kostar för mycket. Besparingar och pensioner belastas med överstora årskostnader.
Balansen mellan konsumenten och de stora tjänsteproducenterna är rubbad. Så vad borde göras?
Att ta fajt med nyckelspelare är svårt för politiker och lagstiftare. Det resulterar bara i hård offentlig kritik från lobbygrupper, och troligen diskvalificering för eventuella framtida poster, när det är dags för förändring. Också lagstiftarna i EU och USA har problem med liknande konstellationer. AT&T, som kontrollerar största delen av lokala telefontjänster i USA, var det sista stora monopolet som bröts upp för nästan 40 år sedan! Det tar år, rentav årtionden, att exponera eller desarmera monopol.
Företagen har resurser att slussa åtal genom domstolarna i åratal. Se på Microsofts försök i Europa att hindra EU från att stoppa Explorers olaga utnyttjande av sin dominerande marknadsställning. Det började 1993 och fortfarande är ingen slutlig lösning i sikte. I Finland har vi asfaltbolagen som åtalas av kommuner och regeringen. Aktionen startade 2009 gällande kontrakt uppgjorda 1994 – ett finländskt rekord!
Den viktigaste och svåraste nöten att knäcka är att skapa mer konkurrens genom att bryta upp dessa monopol. Marknadsandelar på över 15 procent inom bastjänster och dagligvaror är i princip oacceptabla. Jag vet att det låter som ett påstående av en galning, men inget annat land i den utvecklade världen uppvisar en sådan obalans. Även om det tar år att uppnå resultat, skulle det gagna landet. Banker borde spjälkas upp, och finanssektorn öppnas för SME-företag till alternativa källor. Genom reglering kan mycket göras för att sporra banker att avdela mer lånemedel för SME-företag, genom offentliga garantier för ökad utlåning och kreditförluster. Bankernas långivning till företag utgör endast 20 procent av hela balansräkningen, så det finns utrymme för en ökning, trots bankernas klagovisor över reglering!
Byggföretag måste med hot om sanktioner tvingas att bygga på sina markområden. Om de inte bygger ska de betala en betydande skatt för att de låter markområden stå obebyggda. Varför ska köpare tvingas betala för detta i form av ständigt stigande priser, då utbudet på nya bostäder bromsas år efter år.
Pensionsfonder bör inordnas under ett enda operativt tak och deras kostnader dramatiskt skäras ner. Hela systemet vilar de facto på lagstiftning och statliga garantier. Vårt pensionförsäkringssystem kan absolut inte jämföras med Allianz, Aviva, MetLife, Prudential m.fl. Dessa är verkligt privata och har inga statsgarantier.
Slutligen: utbildning borde hålla hög nivå. Det är den absolut viktigaste investeringen personer, företag och regeringar kan göra. Utbildning är källan till innovationer och framgångar på exportmarknaderna.
Denna kolumn inspirerades av en sann historia om en god vän som besökte Nordea för att öppna ett konto för skötsel av sina besparingar. Hon är professionell finansexpert med god lön och avsevärda besparingar. Hon lyckades hitta den mest oförskämda bland de anställda, som de facto sa till henne: ”Nej, vi vill inte sköta era affärer om ni inte har lönekonto hos oss!”
Bankens policy är ofattbar. Om Nordea har en sådan policy borde det deklareras öppet. Ett bankkonto är en samhällsnyttighet. Vi behöver alla flera konton för att sköta våra dagliga penningtransaktioner. Om alla banker följde samma logik, var vore vi då? Att begränsa utbudet på bankkonton på dagens elektronikdrivna marknad är att missbruka sin monopolställning. Nordea är en bank som räddades av en synnerligen generös regering för några decennier sedan och som fortfarande i betydande omfattning är offentligt ägd. Man bygger inte upp sunda företag eller starka nationer med den attityden och den typen av service.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.
