Några av världens ledande laserföretag ligger i Vilnius. En av orsakerna till framgångarna talar man mindre om: sovjettiden.
Precisionsverktyg. Med litauisk laser borras det mikroskopiska hål i japanska dieselmotorer, och skärs det glasskärmar till smarttelefoner. Algirdas Juozapavičius, vd för Light Conversion, står bredvid bolagets nya ”Carbide” industrilaser.
Algirdas Juozapavičius är vd för Light Conversion, ett företag med 120 anställda som säljer lasrar över hela världen. För 40 år sedan var han framgångsrik forskare vid institutionen för fysik vid Vilnius universitet.
”Vi hade högt anseende, vi bjöds till konferenser och inledde forskningssamarbeten i länder som Tyskland och Sverige.”
I Vilnius finns ett kluster av inte mindre än 24 laserföretag. De har bildat en egen organisation som tidigare i år gav ut en skrift på engelska för att berätta om framgångarna. Där skriver de bland annat att man 2016 ska fira 50-årsjubiléet över utvecklandet av Litauens första laser.
Litauens första? Jo, det stämmer ur ett perspektiv: lasern utvecklades i det ockuperade Litauen. Men den kunde utvecklas just där eftersom Sovjet beslutat att universitetet i Vilnius skulle vara ett av de universitet i
imperiet som satsade på just den forskningen. Hade ett självständigt Litauen kunnat
bedriva forskning på den nivån? Det är förstås möjligt, men inte sannolikt. All erfarenhet
visar att spetsforskning bedrivs i stora och/eller rika länder.
Svårt medge. Institutionen hade skickliga forskare som hade fått sin grundutbildning i Moskva.
”Och ledningen i Kreml uppskattade att vi sysslade med forskning på hög internationell nivå”, förklarar Juozapavičius.
Sedan forsätter han, med lite lägre röst:
”En del har svårt att medge det, men allt var inte dåligt under Sovjettiden.”
Att översätta forskningsresultat till innovativa nya företag var däremot inte görligt i den sovjetiska kommandoekonomin. Den möjligheten öppnade sig först efter 1991 då Litauen på nytt blev självständigt och marknadsekonomi kunde införas.
Goda löner. Vi träffas utanför deras splitternya lokaler i utkanten av Vilnius, de har vuxit ur sina gamla. Men det var aldrig tal om att flytta produktionen någon annanstans.
”I Vilnius finns alla våra viktiga underleverantörer”, säger Juozapavičius medan vi inleder en rundvandring genom lokalerna. Han upptäcker snabbt mina undermåliga kunskaper i laserteknik och utbrister med ett snett leende: ”Laser är egentligen inte så komplicerat. Det handlar om metall, optik och elektronik. Och en smart hjärna.”
Högst upp i byggnaden kommer jag inte in, där finns ”hjärnorna” som sammanställer lasrarna – bakom slussar och dubbla dörrar och iklädda rymdliknande uniformer. Miljön måste vara kliniskt ren från damm för att dessa precisionsinstrument ska fungera.
Innovation über alles. Företag av den här typen är förstås Litauens framtid, de tar fram produkter som efterfrågas på världsmarknaden till världsmarknadspriser. Många andra varor och tjänster som produceras i Litauen är konkurrenskraftiga idag på grund av låga priser som följd av låga löner – men med tiden kommer lönerna att stiga och därmed också priserna på dessa varor och tjänster.
Algirdas Juozapavičius säger till mig att Litauen gjort sig känt för tre saker: bärnsten, basket och laserteknik. Jag håller inte helt med. Basket och bärnsten, visst, men landet har inte lyckats sprida framgångarna inom
laserteknik.
”Jag medger att staten kunde gjort mer för att marknadsföra dessa framgångar”, säger han och tillägger: ”Men själv har jag fullt upp med att driva ett framgångsrikt företag, jag hinner inte göra PR för vårt land också.”
Om det offentliga Litauen kunde våga berätta hela historien, att Sovjettiden faktiskt inte enbart bidrog med elände, då torde fler journalister bli sugna på att sprida historien vidare. Men i dagens politiska klimat, med Putin som slamrar med vapnen, har det blivit ännu svårare än tidigare att sprida en nyanserad bild av den före detta sovjetrepubliken Litauens historia.
Läs hela artikeln i papperstidningen eller på pekplatta!
Påhl Ruin text och bild
