Magnus Londen är författare och frilansjournalist som utan att inse det själv blev vd för sitt företag Come to Finland Publishing. Foto: Cata Portin
Det var i höstas och vi skulle i regnväder på möte till andra sidan av Helsingfors. Först tänkte jag slentrianmässigt taxi men då tänkte jag också kostnad. I nästa bråkdel tänkte jag blåa bussen men då tittade jag på de stora inramade affischerna jag hade med mig och tänkte … näää, det går inte.
Sen kom det till mig: Kutsuplus. Jag hade sett någon enstaka reklam om konceptet, men aldrig själv testat.
Varför? För att jag, envis som man (jag) är, helt enkelt inte trodde på den (blygsamma) offentliga marknadsföringen.
Men nu registrerade jag mig och beställde resan, samtidigt som jag smålog överseende över systemets exakta minuttidtabell.Jag minns att jag tänkte om en sak är säker så är det att vi kommer för sent, typiskt, för vi kommer att stå där i regnet och affischerna blir våta och varför kan inte det offentliga fungera och …
Och jag hade rätt – eller egentligen helt fel: Kutsuplus var inte så bra som den offentliga marknadsföringen hävdade.
Den var mycket bättre.
Exakt på minuten, med bättre precision än Helsingfors taxi-
system, gled Kutsuplus-minibussen in på hållplatsen.
Och så körde vi iväg. Och så kom vi fram. Och så steg vi av.
Och det var först senare jag insåg vad som nyss hade skett.
Vi hade åkt för dryga 11 euro från norra Helsingfors till centrum, så gott som från dörr till dörr, med skrymmande bagage och allt hade funkat med minutiös tidtabell och med ett rent ut sagt fantastiskt, logiskt och smart användargränssnitt.
Så nästa gång jag skulle med mina barn till Hagnäs torg loggade jag igen in mig, och tamejtusan, där gled0 bilen igen in exakt på minuten. Dyrare än stadsbussen men mycket billigare än taxi, på många sätt alltså en hybrid mellan dessa två.
Tanken bakom Kutsuplus var att få oss att samåka genom stan och den vägen minska på privatbilismen. Sharing – det som mycket av det kloka i dagens ekonomi bygger på.
Så det var nog många där på HST, trafiknämnden och stadsfullmäktige som tänkte extremt rätt när tjänsten lanserades 2013.
Men som vanligt fanns det förstås en startuphjärna bakom. Ajelo Oy i Esbo hade utvecklat en briljant plattform som i sina algoritmer beaktade trafik, sträcka och tid, kombinerade det med andra kunders resor, och kastade fram alternativ för beställaren.
Tanken var att genom volym utveckla detta pilotprojekt från offentlig subventionering till självbärande verksamhet. Från femton bilar till tusen bilar inom några år, och så att vi faktiskt skulle dela resorna och inte sitta ensamma i bilarna.
Hur gick det sedan?
Redan för snart två år sedan var Ajelo Oy:s grundare, Teemu Sihvola, frustrerad över stadens tröghet. I en i övrigt hyllande artikel om kutsuplus i Bloomberg Business irriteras Sihvola över att allt går så långsamt med tjänstemännen och beslutsfattarna.
Men jag skulle gå mycket längre än så. Jag tror det handlar om dig och mig. Vi är dumma och envisa. Vi tror inte på att det offentliga kan bjuda på spetsprojekt och innovation. Så helt sonika fortsätter vi åka svindyr taxi eller bil med jobbet (och privatbil eller standard-kollektivt privat).
Så vid årsskiftet lades Kutsuplus ner. Man hade inte nått volym, skattebetalarna orkade inte pröjsa längre.
Men hur gick det för Ajelo Oy? De köptes upp för drygt ett år sedan av Washington-baserade Split Technology. Varför? För att Ajelo hade gjort mycket så förbannat rätt, och var något på spåren.
Så nu skryter Split så här på sin webbsajt:
We’re improving our cities and communities by providing smart, sustainable, and affordable shared rides. With Split, everybody wins — our passengers, our drivers and our communities.
Den där texten hade kunnat handla om Helsingfors.
Men i vår lilla ”metropol” sitter vi hellre var för sig i egen bil i trafikljusen – och förbannar den tröga trafiken.
