Regeringen tillgrep överrumplings-taktik för att få förvaltarregistren godkända. På hösten 2015 fick dessa mestadels mördande kritik i drygt 40 utlåtanden från myndigheter och institutioner.
Kim Lindström är långvarig placerare och författare
till fyra aktieböcker.
Entusiastiska var finansbranschen, som ville ha nya inkomstkällor, och märkligt nog Finansministeriets finansmarknadsavdelning. Tjänstemännen har ignorerat motstånd också från det egna ministeriet. ”Alternativa sanningar” har presenterats såsom Alexander Stubbs påstående om att 90 procent av utlåtandena stödde registren. Efter kritikstormen blev registren ”begravna och nedgrävda”.
Varför grävdes registren upp igen? Varför godkändes de i ilfart? Varför nonchalerades varningarna om ökad brottslighet? Vad kostade de registerkritiska Sannfinländarnas medverkan? Hur många begrep vad de godkände?
Bakslag för transparensen. Finland tillämpar ett tekniskt avancerat värdeandelssystem med direktägande för inhemska aktieägare. Systemet eliminerar förvarsrisken, tryggar ägarrättigheterna, ger ägarinformation och klarerar affärer i realtid. Direktägandet är internationellt i medvind, eftersom förvarsrisk och ekonomisk brottslighet minimeras.
Många länder samt utländska aktieägare i Finland har ett primitivare förvarssystem, så kallade lårägande eller förvaltarregister, varvid förvarsbanken sammanslår alla aktier i samma bolag. Banken uppträder som ”ägare”. De verkliga ägarna förblir anonyma och görs osynliga i långa förvars-kedjor, där till exempel USA-banken A sammanslår kundernas aktier i finska bolag till en enda depå i Londonbanken B, som i sin tur förvarar A:s och sina andra kunders finska aktier i ett förvaltarregister i den finska banken C. B vet ingenting om ägarna i A:s depå, och C vet inte ens att A är deras kund.
Penningtvättare och skattesmitare vinner. Förvaltarregistren är idealiska för skatteflykt, insiderspekulation och penningtvätt. Marknaden mår dock illa av hemlighetsmakeri. Företagen vill känna sina ägare. Ägarna vill veta vilka andra som är i samma båt. Vid företagskapningar vill inte offret eller marknaden bli överrumplade. En förvaltarregistrerad kapare kan ju strunta i flaggningsreglerna.
Finländare med tänjbart samvete kan gömma sig i register genom att låtsas vara utlänningar. Nu räcker det med att ett finskt bolag anlitar en utländsk värde-papperscentral med register. Börsbolagen vill troligen fortsätta i värdeandelssystemet för att få ägoinformation. Systemets fördelar är uppenbara vid till exempel aktiehandel, utdelning och emissioner. Registren krånglar dessutom till stämmodeltagande.
Småspararen och skattebetalaren förlorar. Åtminstone utlandsregistrerade banker torde kunna tvinga finländare in i register. Förvarsrisken är konkret, vilket kunderna i Lehman Brothers blev nogsamt medvetna om. Att reda ut vem som äger vad i en jättestor lår är utmanande. Som formell ägare har förvarsbanken troligen rätt att också låna ut aktierna. Vilken är risken att Nordeas kunder blir förvaltarregistrerade, ifall banken blir dansk?
Förvaltarregister påstås bli billigare än system med direkt ägande, vilket är rimligt med tanke på kvalitetsskillnaden. Placerarna vinner ingenting. Otaliga inhemska placerare har i likhet med mig inte betalat förvarsavgifter på åratal. Euro-clears avgifter är tydligen inget problem. Däremot tar bankerna säkert betalt för sina register.
Euroclear påstås ha monopol i Finland, trots att vilken värdepapperscentral som helst skulle ha fått erbjuda värde-andelskonton åt oss. EU gav Finland tillstånd att behålla systemet med direktägande. Vi skulle liksom Norge sannolikt ha kunnat kräva att utländska centraler erbjuder direktägande. Norrmännens tolkning verkar vara korrekt.
Regeringen beslöt om en 50 procents förskottsinnehållning på utdelningar, ifall ägaren är okänd. Skatten är dock en obetydlig kostnad vid penningtvätt och är dessutom lätt att kringgå ifall aktierna lånas ut eller säljs före bolagsstämman och tas tillbaka efter stämman. Skattesmitare och insiderspekulanter är inte intresserade av utdelningar. De stora pengarna görs på försäljningsvinster. Hur vet man att en okänd ägare är finländare? Och hur fås utländska banker att samarbeta med våra skattemyndigheter? Hittills har det inte lyckats.
