Då Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president våren 2017 var förväntningarna höga på en grundlig reform av eurosamarbetet. I sin starkt proeuropeiska valkampanj hade Macron ju lovat att utveckla euroområdet i riktning mot en fullvärdig ekonomisk union, med en gemensam budget och en gemensam finansminister – ett reformförslag som även verkade falla euroområdets (ännu vid den tiden) mäktigaste statsöverhuvud, Tysklands förbundskansler Angela Merkel i smaken.
Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.
Mäster Skräddare. Men sen gick det som i den gamla folksagan om Mäster Skräddare, där det tygstycke som ursprungligen skulle bli en rock inte ens ”bidde ett par vantar”. De nordliga euroländernas politiska beslutsfattare – inklusive många av Angela Merkels egna partikamrater i CDU/CSU – sa blankt nej till vad de – kanske inte helt obefogat – uppfattade som ett permanent system för inkomstöverföringar från de ekonomiskt starka nordliga euroländerna till euroområdets ekonomiskt betydligt skraltigare sydliga medlemsländer. Den så kallade minibudget som euroländerna, efter många om och men, kom överens om i slutet av fjolåret kan knappast betraktas som något mer än ett tröstpris för Macron, som haft stora svårigheter att infria sina vallöften såväl på europeisk nivå som på hemmaplan
Den nya Hansan. Men även om det inte blev mer än en anspråkslös kompromiss utav de storslagna planerna på en ekonomisk union värd namnet har samarbetet inom euroområdet ändå tagit ett, om inte särskilt stort så i alla fall viktigt steg i rätt riktning på en annan front. På initiativ av den så kallade Hansan, en grupp nordliga euroländer inom vilken Finland har spelat en aktiv roll, har euroområdet fått en uppsättning nya regler för att hantera framtida nationella skuldkriser à la Grekland. Hansan består av liberala små och medelstora länder som betonar konkurrenskraft, fri marknad och handel samt budgetdisciplin.
Reglerna går i korthet ut på att den europeiska stabilitetsmekanismen ESM i framtiden ska bevilja ekonomiskt stöd endast till sådana krisdrabbade medlemsländer, som anses ha förutsättningar att hantera sin offentliga skuldbörda. Länder som inte uppfyller kravet måste först förhandla fram en nedskrivning av sin offentliga skuld med sina kreditorer innan något stöd från ESM kan komma i fråga. Hansans modell för hanteringen av framtida skuldkriser följer således i stort sett samma principer som Internationella valutafonden IMF redan länge har tillämpat vi så kallade ”bail-ins”, där kreditorerna först förväntas bära sin del av kostnaderna i form av kreditförluster innan det blir aktuellt med ekonomiskt stöd till det överskuldsatta landet.
Marknadsdisciplin. De nya reglerna innebär ett klart framsteg då huvudansvaret för hanteringen av nationella skuldkriser återförs dit där det rätteligen hör hemma: hos de överskuldsatta medlemsländerna och deras kreditorer. Det betyder för det första att de euroländer som hittills haft problem med den finanspolitiska disciplinen i framtiden tvingas iaktta en större försiktighet i sin offentliga upplåning. Även om skuldnedskrivningar i allmänhet går att förhandla fram – också för överskuldsatta länders kreditorer är en fågel i handen trots allt bättre än tio i skogen – har de alltid ett pris i form av förlorat förtroende på den internationella finansmarknaden. Det innebär att länder som genomgått en skuldnedskrivning för en lång tid framöver kan ha mycket svårt att få några nya lån.
För det andra tvingar de nya reglerna för krishantering bankerna att fästa större vikt vid kreditriskerna då de lånar ut pengar till kraftigt skuldsatta länder. Det här med kreditrisker var nämligen något som till exempel de huvudsakligen franska och tyska storbanker som sorglöst beviljade den ena ansvarslösa grekiska regeringen efter den andra nya lån struntade blankt i. Kanhända för att de helt cyniskt räknade med att ECB och de andra euroländerna nog skulle komma till undsättning om det krisade till sig. Men nu är det slut med sådana blanka checker till storbankerna, och därmed blir de igen tvungna att prissätta sina kreditrisker på ett vettigt sätt. På vanlig svenska betyder det här att euroländer med skrala offentliga finanser blir tvungna att betala en högre ränta på sina lån i framtiden, vilket i sig har en dämpande effekt på deras benägenhet att leva över sina tillgångar.
Det nya regelverket för hur framtida nationella skuldkriser ska hanteras innebär i praktiken att euroområdet i betydligt högre grad än tidigare börjar fungera som en normal, sund marknadsekonomi. Och det är, när allt kommer omkring, betydligt viktigare än att försöka utveckla eurosamarbetet till en fullvärdig ekonomisk union för vilken det inte finns något verkligt politiskt stöd.
