Hur ska vi tämja digitaliseringen och den polariserade politiken, innan det är för sent?
”Sanningen är i likhet med moralen, något relativt: det finns inga fakta, bara tolkningar” skrev Friedrich Nietzsche provokativt som 28-åring i essän Om sanning och lögn i utommoralisk mening (1872).
För visst är ju Barack Obama muslim, född utanför USA? Ryssland tvingades svara på Natos aggressioner genom att annektera Krim och östra Ukraina? Vaccin är skadliga? Det spelar nämligen ingen roll om påståendena verkligen stämmer, så länge mottagaren känner att det förhåller sig så.
Nietzsche belyste lögnens darwinistiska, instrumentella värde. All maktutövning: politik, ekonomi och religion – för att inte tala om språket – bygger på framgångsrika lögner. Problemet är att lögnerna i dessa dagar blir alltmer vågade. I stället för enskilda framgångsrika lögner har vi ställts inför ett systematiskt vilseledande teckensystem, en samhällsdiskurs förpestad av skitsnack.
Harry Gordon Frankfurt, professor emeritus i filosofi vid Princeton University, noterade i essän On Bullshit (1986), samt i en bok med samma titel (2005), att avsikten med skitsnack (’bullshit’) är att övertala utan hänsyn till sanning. Bullshit är en taktik som utnyttjas flitigt inom marknadsföring, politisk retorik samt religiös predikan. Lögnaren försöker dölja sanningen, medan skitsnackaren inte bryr sig om vad som är sant eller falskt, det enda målet är att övertyga, för egen vinning och till varje pris. Bullshit utgör ett effektivt knep som reducerar samtalet – samt motparten och mottagaren – till ett enda cirkusspektakel. På Facebook och Twitter får skitsnack automatisk flerfaldig uppmärksamhet jämfört med faktagranskat innehåll, helt i enlighet med algoritmernas logik.
Den liberala västerländska politiska ordningen står inför en historisk kris, där portvakter och strukturer utmanas. Dilemmat beskrivs träffande i boken Totuuden Jälkeen (Teos, 2018) av två unga forskare samt två journalister (Antto Vihma, Jarno Hartikainen, Hannu-Pekka Ikäheimo och Olli Seuri).
Diagnosen är alarmerande: det pågår samtidigt en politisk polarisering (medvind för populism, samt ett växande tomrum i den politiska mitten) och ett tekniskt brytningsskede (där algoritmer fungerar som megafoner för skitsnack, utan filter). Samtidigt befinner sig medier och experter i kris. Därför lyckas den mest cyniske och skrupelfrie aktören definiera agendan. Precis på detta sätt har Donald Trump byggt upp sitt personliga varumärke i årtionden.
Efter den dubbla chocken med Trump och brexit utsågs begreppet postfaktisk (post-truth) till årets ord 2016 i Oxford Dictionaries: ”omständigheter under vilka objektiva fakta har mindre påverkan på allmänheten än vädjan till känslor och personlig övertygelse”. Det offentliga samtalet är i hög grad bortkopplad från objektiva fakta, och de så kallade argumenten anpassas för att väcka reaktioner som WTF, LOL och OMG.
Motgift. Den rationella, konstruktiva samhällsdiskursen har förpestats av skitsnack, samma taktik som utnyttjas flitigt inom marknadsföring, politisk retorik samt religiös predikan. Egotisternas enda mål är att kapa dagordningen och förgrumla sanningen.
Begreppet ’postfaktisk’ förekom första gången 1992 i den vänsterliberala tidskriften The Nation, i en beskrivning av den amerikanska allmänhetens leda vid skandaler som sedan Watergate hade rubbat tron på den politiska eliten och på samhälleliga ideal. Avtrubbade medborgare orkar slutligen inte längre ta del av dåliga nyheter, de vill tvärtom bli beskyddade från sanningen!
Denna tragiska likgiltighet är samtidigt den totalitära regentens våta dröm. Det går enkelt att förleda apatiska massor genom att tilltala deras känslomekanismer och fördomar.
Bullshit är en retorisk dribbling, en skenmanöver avsedd att styra bort allmänhetens blick från bollen (alltså fakta och sanning). Som åskådare och konsumenter deltar vi i ett mediespektakel som domineras av internetmemer och virala videor, där allt reduceras till en show. Ramarna för det normala har förskjutits: ju fräckare, desto mer fascinerande. Simulation ersätter verkligheten.
Det avgörande är hur vi reagerar på denna karnevalisering och trivialisering av det seriösa. Normaliseras det offentliga samtalet som en b-klassens film, inför vilken vi distraherat käkar popcorn, rycker på axlarna och sen drar vidare i väntan på nästa kick?
Det ändlösa flödet av skitsnack som produceras av Trumps twittrande, diverse populister samt trollfabriker utgör en långsam hjärntvätt, ett bedrägligt narrativ som skiftar bevisbördan och fullt sysselsätter sanningssägaren som försöker motbevisa all bullshit. Sanningen drunknar, förnuftet tystas ner. Den som orkar tjata om fakta och sanning upplevs som tråkig och gammaldags. Också faktagranskare kan tills slut resignera, eller börja tvivla på sitt efter förnuft.
Syftet med bullshit är att skapa publicitet och förgrumla sanningen, inte att segra med argument. Därmed omöjliggörs det rationella, konstruktiva samtalet. Uppseendeväckande spektakel som får spridning på webben har per definition ett allmänintresse, och skapar rubriker. Det lömskt smygande skitsnacket sätter dagordningen och definierar vad vi talar om.
Ett ytterligare problem är den falska balans som medier erbjuder åt skitsnackare: också på Yle har vi sett pseudodebatter, utformade så att ”båda sidor” får komma till tals som jämbördiga, trots att den ena parten har fakta på sin sida medan förespråkaren av så kallade ’alternativa fakta’ saknar kläder.
Än så länge skrattar finländare och européer uppgivet åt Trump. Men vi är inte immuna, trots att vi är ett högutbildat och mediekritiskt folk med starkt socialt förtroende. Den liberala demokratin och det offentliga samtalet är sårbara inför skitsnackets hybridkrigföring mot förnuftet. Ifall vi inte vill tappa bort vår delade verklighetsuppfattning så måste vi reglera sociala medier, teknikjättar och fake news, samt vaccinera vår kultur mot populism. Alternativet är kaos.
Som 20-åring abdikerade teologistudenten Nietzsche sin tro. I ett brev till sin djupt religiösa syster skrev han: “Här skiljer sig människornas vägar åt: om du vill eftersträva själens frid och nöje, så tro; om du vill vara hängiven sanningen, ställ då frågor.”
Sanningen är inte bekväm, och ofta motbjudande. Men den är mödan värd.
