Naiv kritik av ekonomipris missgynnar saklig debatt, rubrik på DN Debatt idag, inlägg från avgående ordföranden Per Krusell för Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.
Det handlar alltså om det sjätte omdiskuterade priset som påstås snylta på de riktiga Nobelprisens renommé, instiftat vid Riksbankens 300-årsjubileum 1968, och utdelat vid samma tillfälle som de riktiga prisen.
Per Krusell ger i mycket journalistiken skulden för kritiken mot ekonomipriset, den är ”svepande” och beaktar inte ”vetenskaplig kvalitet”. Och så ger Krusell några exempel på vad han tycker är viktig forskning som belönats:
2011 års pristagare har utvecklat metoder för att utvärdera effekterna av penning- och finanspolitik (alltså huvudsakligen ränte- och skatteförändringar), 2012 belönades teorin om matchning där brister uppstått, exempelvis barn till skolor, läkare till sjukhus, njurar från donatorer till njursjuka, 2013 prisbildningen för värdepapper.
Krusell medger att vi inte kan vänta oss kompletta teorier inom samhällsvetenskaperna eftersom det är mänskliga beteenden som studeras. Men det gör dem samtidigt så spännande, vi vet förhållandevis lite, och det är inte alls uppenbart ens vilka metoder som är lämpligast för att komma framåt, anser han.
”Bra samhällsvetenskaplig journalistik borde kunna hjälpa allmänheten att sortera ut resultat som bygger på seriös forskning från ideologiskt betingat tyckande.”, skriver han.
Jovisst, men jag ska ta det mest lysande fiaskot 1997 när ekonomiprofessorna Scholes och Merton fick priset för sin matematiska modell för finansmarknaden, Black-Scholes, men de miljardkraschade redan året därpå med sitt fondbolag Long-Term Capital Management när de försökte omsätta teorin i praktiken.
Ganska kritiklöst skriver Per Krusell nu apropå 2011 års pris att pristagarnas utvärderingar är oerhört viktiga: ”Inte minst under den ekonomiska krisen behöver vi veta hur många jobb som skulle kunna räddas genom olika makropolitiska åtgärder.”
Som om vi får veta det genom den prisbelönade teorin. Här har vi problemet i ett nötskal: När politiker hugger tag i dessa teoretiska beräkningar och journalister vidarebefordrar dem så framstår de ofta som sanningar.
I själva verket är effekterna så osäkra att vetenskaparna borde varna för användning av dem, okunniga politiker och journalister borde med eftertryck understryka att det är fråga om gissningar.
Kjell-Olof Feldt höll som statssekreterare i finansen under Gunnar Sträng i pennan när Riksbankspriset skapades 1968, det var på den tiden regeringen styrde över banken.
Redan 1993 gick Feldt ut och förordade att priset borde avskaffas i brist på kompetenta kandidater, de flesta var redan avverkade, menade han. Året därefter blev han riksbanksfullmäktiges ordförande och tog då tillbaka sitt utspel.
Per Krusell har i dagens ”testamente” en poäng i att Ekonomipriset är utan jämförelse det största forskningspriset i världen inom samhällsvetenskapen, vilket skapar ytterligare uppmärksamhet för Sverige världen över. Därför bör vi fortsätta dela ut det.
Dock bör både Krusells priskommitté liksom journalistkåren mycket tydligare ifrågasätta forskarnas bidrag till upplysningen, särskilt när det gäller vilka slutsatser som kan dras om framtiden. Framtidsbedömningar handlar fortfarande om gissningar hur mycket de än kläs i vetenskaplig språkdräkt.
div { margin-top: 1em; } #google_ads_div_wpcom_below_post_adsafe_ad_container { display: block !important; }
]]>
