Robert Shiller vid Yale varnade redan 2005 för en bopriskrasch i USA, den som sedan kom efter ett par, tre år. Under ett besök i Stockholm i januari 2012 gissade han att detta också kan ske i Sverige, ”en bubbla som byggts upp under lång tid, men som plötsligt kan spricka, vilket vi sett tidigare.”
Min kommentar, dock ingen prognos, men de krafter som starkast påverkar:
Att många amerikanska bolån kom i gungning beror på att Bill Clinton redan på 1990-talet lättade på reglerna så att även låginkomsttagare skulle få bättre möjlighet att köpa bostäder, en social reform som efterträdaren George W. Bush lät rulla vidare.
I Sverige har visserligen låga räntor haft liknande stimulans, men nya regler som bolånetak kan ändå i viss mån bromsa alltför stor lättsinnighet (även om 15 procent kontantinsats kan lånas på annat håll).
Men höga bopriser förekommer framför allt i de tre storstadsområdena. Eftersom byggandet där släpar långt efter den ökande efterfrågan är det mindre sannolikt att det uppstår ett överskott som leder till markant fallande priser. Även om vi får betydligt högre räntor finns det tillräckligt med folk som vill flytta in till storstädernas kärnor och har råd till det.
Att Shiller blev berömd för sin varning för åtta år sedan och fick rätt säger inte att han kan förutse bättre än andra.
Shiller delar priset med Eugene Fama och Lars Peter Hansen (med svensk-danskt påbrå) vid universitetet i Chicago. De fick pris för ”trendspaning” på finansmarknaderna, vad som påverkar priser på aktier och obligationer. De hävdar att det är svårt att förutsäga på kort sikt men ”lättare” på längre sikt.
Min kommentar: Att de, som påstås, skulle ha helt olika åsikter om hur marknaden fortlöpande sätter aktiekurser – perfekt på grund av all tillgängliga information eller mer slumpmässigt – verkar vara en överdriven tolkning.
Det är svårt för att inte säga omöjligt på kort sikt att förutsäga på kort sikt (exempelvis ett år), amatörer är lika bra/dåliga som aktieproffs på att gissa. I min börskrönika i ett tiotal landsortstidningar har jag under mer än ett årtionde skrivit att börskurserna (bolagens värde) på mycket lång sikt, något decennium eller fler, stiger ungefär i linje med BNP, den totala produktionen, dock med stora variationer mellan olika bolag och branscher, vilket följande exempel illustrerar:
Aktiekurserna på Stockholmsbörsen steg med i genomsnitt ca 6 procent per år under de hundra åren fram till pågående finanskris. Det kan härledas ur 2-3 procents BNP-ökning, plus 2-3 procents inflation, plus en enstaka procents riskpremie, alltså ca 6 procent. Om inte världskrig och miljöförstöring kullkastar allt så gissar jag att denna tumregel håller också framöver i stort sett.
Att pristagarna beskrivit den stora osäkerheten på kort sikt, den mindre osäkerheten på lång sikt, något som också jag tror på – alltså: osäkerheten på aktiemarknaden är störst i det korta perspektivet, inte tvärtom som de flesta aktieproffs tycks tro.
div { margin-top: 1em; } #google_ads_div_wpcom_below_post_adsafe_ad_container { display: block !important; }
]]>
