Debatten kring temat #metoo (och det färska finlandssvenska initiativet #dammenbrister) har pågått redan länge. Jag har stött på många som känner sig vilsna och inte vet hur de skall förhålla sig, må det så vara av rädsla att säga något fel eller bero på personliga dåliga erfarenheter.
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Så behöver det inte vara. Ska världen bli bättre, måste majoriteten av oss ta på sig ett betydligt större ansvar, då det gäller att minska risken för sexuella övergrepp och lindra följderna av ingrott skeva maktförhållanden mellan könen.
Min utgångspunkt: Könssolidaritet tror jag inte på. Bara för att jag råkar vara född med det kön jag är, är det ingen mening med att jag tar parti för mitt kön, eller mot ditt. Jag är i första hand människa, och är utrustad med förmågan att känna empati för andra människor, också för dem som inte delar mitt modersmål, mitt fosterland, min utbildning, min uppväxt, min hudfärg eller i detta fall mitt kön. Om jag bygger vidare på den tanken, kan jag kanske lyckas bete mig som folk, också i samröre med det motsatta könet. Jag med.
Stigmatiserande stereotyper. Naturligtvis bygger min identitet också på mitt kön. Personer av just mitt kön delar ofta en del egenskaper, oavsett om de är medfödda eller kommer med uppfostran och miljö. Men den överväldigande mängden av attribut är inte könsbundna. Jag har ett barn av varje kön, och verkligheten har reducerat min förteckning av typiskt könsbundna egenskaper till ett absolut minimum. Under de drygt tjugo åren jag lärt känna dessa två individer, och själv format dem som förälder, har jag fått märka att diverse könsstereotypier, från språkkunskap till punktlighet, inte alls passar på dessa två personer med samma härstamning och samma uppväxtmiljö.
Nu är jag varken helgon eller skitstövel, för att hålla mig till könsneutrala beteckningar. Jag har kanske gjort något övertramp, förhoppningsvis av det mildare slaget. Åtminstone har jag i ungdomligt oförstånd (och det är en tid sedan) betett mig klumpigt av tafatthet och bristande erfarenhet. Jag råkar höra till den majoritet som är attraherad av det motsatta könet, men det är egentligen en bisak när det gäller att behandla folk respektfullt. Visst finner jag speciellt de unga och vackra representanterna för det motsatta könet tilldragande. Så är jag skapt, av naturen. Men jag tror mig behandla dem med samma respekt som äldre, fula representanter för mitt eget kön, för utseendet är inte människans enda egenskap. Fast jag säger ”tror” och inte ”vet”, för när hormonerna rinner till, rinner omdömet ut.
Osynligt privilegium. Så långt, så könsneutralt. Men vi lever inte i en könsneutral värld. Vi mår bra av att betona det allmänmänskliga, men vi får inte glömma att patriarkala strukturer lever kvar i högönsklig välmåga. Dessa strukturer är jag som de-facto-privilegierad mansperson skyldig att kämpa emot, annars kommer jag oförtjänt i åtnjutande av en osynlig manlig könskvotering. Vi män bildar i många yrken något av en norm. Ingenting underligt med att välja en karl, alltså. Däremot är en kvinna ofta ett undantag, och ses alltför ofta i förstone som en representant för sitt kön. Minsta motståndets lag gynnar lätt männen.
På en punkt har jag ändrat inställning under de senaste, tja, fem, tio åren: Jag har börjat tänka efter innan jag skrattar åt skämt om fruntimmer eller bögar. Visst har humor ett stort värde, men en stor mängd av skämten är direkt nedlåtande, när man tänker efter. Jag är beredd att gå miste om ett kamratligt skratt genom att fråga ”och det tycker du är roligt?”, om skämtet är för plumpt.
Humor som spegel. Humorn är ett bra vapen i motsatt riktning. I Tyskland gör satirtidningen Der Postillon affär av FDP-ordförande Christian Lindners yttre. FDP-valplakaten förliknades vid parfymreklam, och orsaken till att Jamaika-regeringssonderingarna bröts anges vara att Lindner fullt ut vill koncentrera sig på sin modellkarriär. Bra att till omväxling en karl får likställas med sitt utseende. Visst vill vi lite till mans (avsiktlig ordlek) uppskattas för vårt utseende, men i yrket väl främst ändå för vår kompetens.
En incident i min näromgivning utgick från den klassiska modellen “äldre man i chefsposition närmar sig yngre kvinna på otillbörligt sätt”. Klart att skulden låg hos honom, men en äldre kvinnlig kollega rekommenderade offret att klä sig mindre utmanande. Jag protesterade först vilt, men konstaterade sedan resignerat att kvinnan säkert i eget intresse gör klokt i att bli känd som “den smarta kvinnan” snarare än “den snygga bruden”. Jag får bara hoppas att samhället inte förväxlar taktfullhet med prydhet. Om klädnormen går i riktning burka är det en förlust för både kvinnor och män.
Fråga hellre än förmoda. En primär slutsats för mig har blivit att jag som man ofta saknar kompetens att avgöra huruvida kvinnor i givna situationer behandlas jämställt. Enklare och mer lärorikt är det att fråga kvinnorna själva. För det finns en hel del att vinna på att män som själva inte är förövare bättre förstår hur arbetsklimatet påverkar risken både för övergrepp och för att organisationen går miste om kvinnlig kompetens, när man av gammal vana väljer manliga lösningar.
Mors grisar är vi allihopa, men låt oss ha nolltolerans för svinaktigt beteende.
