Aktiekurserna förblir skyhöga, marknaden är ohälsosamt beroende av centralbanker. Men betyder höga kurser automatiskt att aktierna är dyra?
Aldrig har aktieoptimisten och -pessimisten dragit så starkt åt var sitt håll som nu. Aktieindexen ångar på som tåget trots att en stagnerad efterfrågan (överkapacitet) gör att industrin går för halv maskin. Framtidsutsikterna för BNP-tillväxt i USA och EU ligger mellan 1 och 2 procent. Mot den bakgrunden är det lätt att argumentera att värderingsnivån på aktier allmänt är hög, speciellt i USA, men också i Tyskland, Storbritannien, Holland, Frankrike och Norden.
Världens börser eggas av investerare som placerar lånta pengar. Under 2008–2014 pumpade USA:s Federal Reserve in 2 500 miljarder dollar i statspapper samt ompaketerade bostadslån för att motverka en recession. Börsen tog ett glädjeskutt vid varje likviditetsinjektion. Den outtalade frågan är ifall FED drivs av ett implicit tredje mandat utöver att vaka över inflation och sysselsättning: att mätta gökungarna på börsen.
På senare år har Europeiska Centralbanken yrvaket svarat på det outtalade valutakriget och shoppar numera tillgångar för 80 miljarder euro per månad. Centralbankernas balansräkningar och privathushållens skuldsättning skenar iväg. Det ger konstgjord andning åt aktier och fastighetspriser.
Besparingar beskattas. Globalt har centralbankerna tryckt 23 triljoner euro sedan finanskrisen. Denna ofattbara summa pengar smittar av sig på aktiekurserna. Det låter förnuftsvidrigt, men numera får man betalt för att ta lån medan besparingar de facto beskattas. Centralbankerna försöker framtvinga risktagning och räntemarknaden har förvandlats till planekonomi.
Aktierealisten (eller pessimisten) betonar att aktier i USA har ett P/E-tal på 17, vilket är högre än det långsiktiga medelvärdet på 15. I Europa ligger P/E-värdet på 14. Det låter dyrt med tanke på att organisk tillväxt inte är i sikte, vare sig i USA eller Europa. Börsbolagens resultatskick har trimmats fram genom kostnadsdisciplin och besparingar.
Är det då en bra placeringsstrategi att köpa aktier i nuläget? Ja, säger aktieoptimisten, som betonar att aktier är billiga då man jämför premiet för direktavkastning (cirka 4 procent i snitt i Europa, samt 2–3 procent i USA och Japan) med nollräntenivån.
Is i magen. Men att köpa aktier enbart för att alternativen saknas, speciellt då företagens tillväxtutsikter är svaga, är väl knappast sunt? Aktiepessimister betonar en stor strukturell risk för att aktiemarknaden uppvisar generellt dåliga resultat under de följande fem till tio åren. Köper man något dyrt i hopp om att senare kunna sälja det ännu dyrare så kan man få vänta länge, kanske för evigt.
Normalt vore fördelningen mellan aktier och räntor hos kapitalförvaltares kundportföljer cirka 50–50. Till exempel Ålandsbankens aktiechef Albert Hæggström medger invid att banken har sänkt aktievikten i kundportföljerna från 55 till 30 procent, i stället köper man bland annat silver och guld, samt potentiellt undervärderade men också riskabla bankaktier.
Om du köper aktier nu bör du alltså ha hög tolerans för marknadsrisk. Du ska inte förlora nattsömnen ifall börsen åker berg- och dalbana under de kommande åren.
Samtidigt ska man minnas att den största bubblan finns på räntesidan. Förut talades det om riskfri ränta. Nu gäller motsatsen: räntefri risk. Centralbankerna har bränt sitt krut, vi befinner oss mitt i ett historiskt experiment. Ingen vet vad som sker dagen då räntorna äntligen börjar stiga.
Just nu är den normala marknadsmekanismen ur led. Men en dag då den ekonomiska tillväxten och inflationen tar fart så normaliseras gapet mellan räntor och direktavkastning.
I regel lönar det sig att ta risker då marknaden verkar billig och avvakta då den ser dyr ut. Om pengarna ändå bränner i fickan, trots att konjunkturbilden förblir odynamisk, så gäller det att vara hyperselektiv gällande aktieval och att minimera tajmingrisken.
Torsten Fagerholm text
