Förväntningarna på fördelarna med datorisering är fortsatt höga. Digitala innovationer lovar viktiga framsteg inom kunnande. Och visst: vi har sett många positiva fördelar med ökad datakraft och ny mjukvara, men riskerna med nätverk, skenande kostnader, intrång i privatlivet och försvagad demokrati kan föra utvecklingen bakåt.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.
Varenda minister, dagstidning och storföretags-vd upprepar dogmen om nya digitala lösningar och hur de kommer att förbättra vår vardag – ”innovationer gör oss mer produktiva, sparar pengar, minskar knegande och förbättrar vår hälsa.”
Digital trojan. Dessa löften är inte pålitligare än en trojansk häst i våra hem, skolor, arbetsplatser, hälsocentraler och sjukhus. Skälen är många:
1. Den digitala frammarschen har tvingat oss att köpa ett ökande antal relativt dyra prylar.
2. Spel, sociala medier, pornografi, ofokuserat surfande och mobilpratande innebär timmar av bortslösad tid utan verkliga resultat eller breddad kunskap. Skolornas och arbetsplatsernas produktivitet lider.
3. Vi, kunderna, tvingas utföra merparten av det arbete som banker, resebyråer, försäkringsbolag, affärer, flygbolag och många andra brukade sköta. Det oaktat uppbär dessa bolag samma priser som förr, eller högre – och göder sina vinster medan vi gör jobbet!
4. Vad är kundservice i dag – man kan inte ringa till någon på Amazon, Microsoft, Apple eller Facebook, och det är väldigt trögt att få svar på e-postförfrågningar.
5. De digitala jättarna försöker aktivt undvika att betala skatter. Deras tjänster utnyttjas hänsynslöst av brottslingar, terrorister och despoter, och de underminerar självständiga medier genom att svälta ut dessa på reklaminkomster.
Schablon. Pengaströmmarna styrs av en osynlig hand. Här följer ytterligare exempel:
6. Om du mot förmodan når fram till din bank, ditt försäkringsbolag eller flygbolag, får du finna dig i att bemötas med begränsad flexibilitet, för de följer en skriven modell för kundhantering.
7. Nyligen skrev en utbränd Finnair-anställd till denna kolumnist på Facebook Messenger att ”Finnair garanterar inte längre att resande par får platser bredvid varandra på flyget, för att de ger förtur åt kunder med särbehov och familjer”. Min fru och jag hade betalat 800 euro per person för en sextimmars flygning, men fick inte platser bredvid varandra. Det fick inte heller tre andra familjer på samma flyg – det vill säga utan att betala 100 euro extra. God service och transparent prissättning? Icke.
8. Big data är en vilseledande term för bolag som utnyttjar uppgifter du lämnat ut, direkt eller indirekt, då du nätsurfat. Detta avgör vilka priser du betalar för biljetter, och du bombarderas med slug reklam. Skriv bara in sökordet ”hotell” eller ”flyg”, och du får se Google lyfta fram sina resebolag, eller Booking.com eller något annat storföretag som betalat för att vara översta namnet på sökmaskinens lista på din skärm.
Förtäckt. Kostnaderna och riskerna för konsumenterna är inte klart synliga. Nästan alla stora mjukvaruprojekt kostar i slutändan massvis mer än man ursprungligen planerat, är befläckade av misstag, och levereras nästan alltid med försenad tidtabell. Ingen regering, bolag eller individ är skyddad mot hackers, som oförtröttligt hittar nya svaga punkter i mjukvaran. Banker och kreditkortsbolag förlorar mycket mer än tidigare, till följd av webbkriminalitet och identitetsstölder. Ju snabbare dessa mjukvarumisstag korrigeras, dess snabbare upptäcks nya. De två största finska bankerna nödgas stänga ner nätverken tiotals gånger om året på grund av sådana problem.
Varje år flyttas alltmer av vår grundläggande infrastruktur ut på globala digitala nätverk – energiöverföring, medicinska journaler, banking, data som insamlas av statliga ämbetsverk, av polisen, gränsbevakningen och säkerhetstjänsten, nättjänstoperatörer, telefonbolag, flygbolag, igenkänningskameror och andra digitalkameror som övervakar vägtrafik.
De håller alla koll på oss, varje minut, varje dag, och vem vet var dessa data hamnar? Så låt oss börja fundera grundligare på dessa riskladdade och kostsamma frågor, för vi vet alla hur det gick till i DDR, som kollapsade så sent som 1989, för bara 29 år sedan.
