Det är enkelt att förväxla det bråda med det viktiga. Och genom att tillräckligt länge försumma det viktiga råkar den oeftertänksamme i tidsnöd. Den kloke, däremot, har sällan bråttom. Den kloke har uträttat det viktiga innan det brådskade.
Men få av oss är kloka. Och denna brist på klokskap gör sig gällande på alla tänkbara nivåer, dels inom loppet av en dag, dels inom loppet av alla andra längre tidsenheter – veckor, månader, år, decennier.
Hela samhället prioriterar det brådskande framom det viktiga. Titta på Greklands ekonomi. Det är ingen ny insikt att individer, organisationer och länder friserar sin redovisning för att se bra ut. Ingen doktorstitel i nationalekonomi krävs för insikten att euroområdets grundval är att de gemensamt överenskomna villkoren ständigt uppfylls. Slutsatsen, att eurokollegerna måste uppfölja varandras ekonomi i kalla krigets trust-but-verify-anda, är uppenbar. Ja, jag talar med eftertankens kranka blekhet, och saknar vad-var-det-jag-sa-citat att peka på. Men jag är bergsäker på att det fanns kloka ekonomer som tänkte själva och varnade i tid, då det ännu bara var viktigt att följa upp de sydligare euroländernas ekonomi. Nu är det brådskande, eller snarast för sent.
Även företag prioriterar det bråda framom det viktiga. För Nokia hade det varit viktigt att kraftigt ta itu med Apple som konkurrent, om inte förr så bums då Iphonen offentliggjordes. Ingenting kan då ha varit viktigare för Nokia än att stanna upp, tänka efter och planera en ny strategi. Förstås fanns det då mer brådskande saker att ägna sig åt. De gavs prioritet, med känt resultat.
Som individer är vi inte ett dyft bättre. Och dagens medielandskap bereder det dagsaktuella rikligt med plats. Borta är de tider då Jan-Magnus Jansson rätt så enväldigt och ganska så klokt satte agendan för tänkande finlandssvenskar. Nu ägnar vi oss i stället åt varandras alldagliga förehavanden, förmedlade antingen som ’Senaste nyheter’ eller Toppnyheter’ av Facebook.
Oss står det därmed fritt att välja bort det väsentliga. Översvämningar i Pakistan och inbördeskrig i Afrikas horn känns även mig personligen betydligt mer främmande än fejjan-vän A:s kajakäventyr eller B:s lördagsmiddag. Jag växer in i en bubbla av förmenta nyheter, som varken brådskar eller är viktiga, utan som utgör rent skvaller och vars skenbara tyngd härrör enbart ur att de händer just nu.
Även dyr journalistik fokuserar för mycket på stunden. Under första Irak-kriget filmade vilsna CNN-stjärnor godtyckliga explosioner först till höger, sedan till vänster. Att vi såg ett pang just då det sa pang där det sa pang gav oss i TV-soffan en illusion av att vara med om något viktigt. Men det var bara vad någon annan ville att vi skulle se, liksom den sympatiske general Schwarzkopfs välregisserade presstillställningar. Att det var propaganda förklädd till underhållning, inte nyheter, det begrep jag inte då.
Dags alltså att sluta lura oss själva att vi uträttar viktiga saker eller följer viktiga skeenden, när vi bara gör det som blivit brådskande eller beredvilligt gapar när vi matas med osammanhängande nyheter vars enda merit är att de händer just nu. Är vi kloka läser vi i stället skönlitteratur eller roar oss i glada vänners lag, om det är underhållning vi suktar efter. Och för att få upp arbetsproduktiviteten så vi koncentrerar oss på det väsentliga bör vi gestalta vår omgivning så att det viktiga också känns brådskande. Berätta om dina mål för dem du omges av. Lova mellanrapporter av det viktiga, till kunden, chefen, kollegan.
Enklaste tipset: Håll det väsentligas boll i rullning genom att svara på eller skriva ett mejl kring temat, så blir du snart nog påmind om saken av din omgivning. Ärendet blir plötsligt inte bara viktigt, utan också aktuellt och känns kanske i bästa fall brådskande, innan det objektivt sett verkligen är det.
Skribent: Kaj Arnö
