Vi klarar oss alldeles prima utan fler utredningar och arbetsgrupper. Mindre snack, mer verkstad, tack!
År 2000 satte EU målet att bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi fram till 2010. Lissabon-strategin innehöll fler än 100 statistiska indikatorer. Genom siffror skulle man definiera utmaningar, finna de bästa lösningarna och lära sig av varandras reformer.
Resultatet blev pannkaka: en krasslig valutaunion, spräckta statsbudgetar och seg arbetslöshet. Finanskrisen strödde salt i såren, liksom somliga euroländers tendens att åka snålskjuts på grannens bekostnad, tänja på Maastrichtkriterierna och hånle åt tandlösa hot om sanktioner. Beslutsfattarna ville inte låta sig påverkas, de föredrog sina egna favoritlösningar. Fackföreningarna var allergiska mot ordet konkurrenskraft, som ansågs synonymt med nedskärningar.
År 2010 lanserades den politiska strategin Europa 2020, kryddad med modeord som ”smart” och ”hållbar” tillväxt, kunskap och innovation, privata initiativ inom forskning och utveckling. Men hur omsätta festtal i praktiken?
Den nordiska modellen darrar inför en världsekonomi i baksmälla och en åldrande befolkning. Har vi råd med välfärden? Bör vi öka möjligheterna för individer att försörja sig själva, tvinga medelklassen att ta större ansvar för sitt uppehälle?
Vi behöver en kulturell revolution. Upphör att ta saker för givet. Inse att dina pensionsdagar blir knapra och att dina barn erbjuds färre möjligheter ifall du inte lägger manken till.
Entreprenörskap borde lyftas fram som den idealiska karriären. Myndigheter finns till för att underlätta företagande, inte för att agera bromskloss. En individ som omhuldas av staten tar det säkra före det osäkra, skyr risker och får skrämselhicka av tanken att ta ödet i egna händer.
Européers vilja att starta eget har avtagit sedan finanskrisen: en dryg tredjedel ser sin framtid som företagare, jämfört med hälften av amerikanerna och kineserna.
Har vi våra egna klagovisor och myter att beskylla? Nämn ordet entreprenör och många associerar till mod och envishet, men också risker och stress, fluktuerande inkomster, kort semester, bristande trygghet vid sjukdom.
Tänk istället iver, tro och självförverkligande. Stödpengar och rådgivning ger hjälp på traven, därefter följer valfrihet och makt att organisera vardagen.
Jobb skapas inte genom en större offentlig sektor eller fler byråkrater. Så företagaranda hos grundskoleelever genom inspirerande framgångshistorier.
Om viljan finns kan staten röja i djungeln av bestämmelser och pappersjobb som kannibaliserar resurserna, samt modifiera arvsskatten för att gynna generationsskiften. Ett ekonomiskt uppsving kräver fler motorer, mindre grus i maskineriet.
Redan Aristoteles och Dante visste att demokratins styrka – det fria förnuftet och viljan – kan bli ett gissel. Alla beslut måste vara förståndsmässigt välmotiverade och avvägda, menade den franske filosofen Jean Buridan på 1300-talet. Men en överdrivet rationell inställning kan också resultera i fatala misstag.
Det visste Buridans belackare, som målade upp bilden av en hyperförnuftig åsna som i sin eviga obeslutsamhet både törstade och svälte till döds, då den inte kunde avgöra om den först ville äta eller dricka.
Många av Europas regeringar och medborgare befinner sig i samma dilemma som Buridans åsna. Istället för handling, försök och misstag, erbjuds utredningar, rapporter och snicksnack.
Var finns de djärva beslutsfattarna med visioner, förmåga att ta beslut i framkant och att slänga fram morötter för att helt enkelt se vad som fungerar?
