Designhumor med pokerface

w_Forum_1_17_pärm

Med talang för formgivning, bloggande och bitsk humor ger multimediepersonligheten Kasper Strömman sig in på att spå framtiden.

På det ovanligt tjocka visitkortet står ”Menestyjä” (framgångsrik person – alternativt streber, enligt Google translate) i guldbokstäver mot svart bakgrund.

”Jag tänkte det ska bli en självuppfyllande profetia. Korten kostade på tok för mycket att trycka upp, men det är de värda”, ler Strömman som en solstråle denna mörka vinterdag.

Länge en kultfigur i bloggosfären har Strömman nyligen introducerats för en bredare publik via TV. Men vad gör han egentligen?

”Det är samma fråga som min mamma alltid ställer. Alla mina kollegor är mångsysslare, hustlers. Det låter som om man är arbetslös!”

Tvärtom är Strömman rätt så upptagen. Bäst trivs han då saker tillåts bli spretiga, i stället för klart definierade och tydliga.

”Jag kallar mig grafiker, eller renässansmänniska. I grund och botten är jag grafisk formgivare. Efter att jag började blogga har jag fått en hel del skrivuppdrag och bjudits in som värd för ett TV-program (Stugor på Yle Fem, reds.anm.).”

Även för ingenjörer och ekonomer, vana vid tiotals år långa karriärer hos samma arbetsgivare, luckras arbetslivet upp och börjar påminna om kreativa yrken. Vad kan de lära sig av en person som Strömman? Massor!

Olycksprofetia. ”Jag ser framför mig att man fäller ner Mannerheimstatyn i Helsingfors och reser en gyllene Timo Soini i stället.”

Olycksprofetia. ”Jag ser framför mig att man fäller ner Mannerheimstatyn i Helsingfors och reser en gyllene Timo Soini i stället.”

Att arbeta utan jobb. En grafiker utvecklar diverse idéer och förverkligar dem, enkelt uttryckt.

”Jag skulle vilja rita mer serier än jag gör i nuläget. För ett antal år sedan illustrerade jag en hel del åt tidningar. Numera går tiden mest åt till att blogga, skriva för en podcast på Yle samt krydda TV-manus med humor.”

Hemma finns en 1-årig kille som saknar dagisplats, vilket betyder att Strömman är halvdags-hemmapappa. Sambon Maija Louekari, textildesigner åt bland annat Marimekko och Vimma, jobbar likaså flexibelt.

Precis hitåt pekar framtiden: alla arbetar, men ingen har ett entydigt jobb. Mest gillar Strömman att starta upp intressanta grejer i stället för att fiska fram initiativ från uppdragsgivare. En förutsättning för dylik lyx är ett starkt personligt varumärke. I Strömmans fall blev genombrottet den engelskspråkiga The Kasper Strömman Design Blog (2011–2013) som tog avstamp i Helsingfors som världens designhuvudstad 2012 och erbjöd en skruvad analys av begreppet design, ur ekonomiska, estetiska och humoristiska vinklar.

Personlig branding. För att inte upprepa sig själv lade Strömman småningom ner succé­bloggen och startade i stället Kasper Diem, med skarpa, oftast ändå rätt snälla samhälls­kommentarer.

”Man kan kalla det för ett personligt varu­märke, men i början var tanken luddig. Vid mina boklanseringar har folk ibland trott att ’Kasper’ utgör en ironisk fasad, en pseudonym för en hel grupp bloggare”, säger Strömman.

Kasper Strömman.

Kasper Strömman.

Trots ett lyskraftigt varumärke serverar uppdragsgivare skambud åt företagare och frilansare. I maj orsakade Undervisnings- och kulturministeriet en uppståndelse då de erbjöd jobb utan ersättning bland annat åt Strömman, en av Finlands kändaste grafiker, samt åt den renommerade serietecknaren Kaisa Leka. De förväntades illustrera under två dagar vid ett Unesco-pressfrihets­seminarium med 700 gäster i Finlandia-huset – med ”synlighet och en matbit” som arvode.

”Det är som ett spel, att försöka få folk att jobba gratis. Var inte så klumpiga, vänd er till såna som verkligen behöver synligheten. Det är intellektuellt ohederligt och förolämpande att försöka utnyttja någon genom floskler om ’synlighet’. Jag säljer en arbetsinsats. Tyvärr är sånt här normalt i branschen.”

Dylikt kännetecknar väl det moderna arbetslivet, samt den av regeringen Sipilä omhuldade ’talkoandan’?

Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Skriftly!

Torsten Fagerholm text

Karl Vilhjálmsson foto