Det är ett stridsrop som hörts mången gång, och som blir allt mer inhärdigt: “Vi måste ha praktisk kunskap om företag, inte abstrakt teoretiserande!” Stridsropet hörs från såväl styrelserum som från längst ner på golvet, från studerande och den där mannen på gatan som får representera vox populi. Goda råd och raka bananer, det är vad vi vill ha!
Alf Rehn är professor
i företagets organisation
och ledning vid Åbo Akademi.
Och visst är det ett förståeligt krav. En myckenhet av företagsekonomisk teori är svårbegriplig till och med för oss som är professorer i ämnet, och visst finns det även ett element av att krångla till för tillkrånglandets skull. Samtidigt finns det dock en övertro på vad “praktisk” kunskap egentligen är för något, för att inte tala om hur svår den är att fånga och överföra.
Jag talade häromsistens med en svensk vd för ett industriföretag jag hjälpt lite, och samtalet kom in på just hur fånig han tyckte ledarskapsforskning var. Han konstaterade att ledarskap nog var mycket mera handgripligt än vad böckerna han läst fick det att låta som, och att det var helt klart vad som gällde. Jag frågade givetvis, nyfiken som jag är, och fick följande till svar: “Man ska kunna kommunicera. Jo, och ställa krav.”
Detta är ju förstås svårt att förneka. Få människor tänker att det motsatta skulle gälla. Jag frågade dock: “Ok, så hur kommunicerar man? Och hur ställer man krav?” Helt plötsligt var min vd-vän mindre talför. Han sade något vagt om att man måste kunna lyssna, och att det var viktigt att vara tydlig. Jag kunde inte låta bli, så jag frågade hur han lyssnade. Hans svar? “Nå, jag… lyssnar…”
Bortom listorna. Häri ligger kruxet. Det är inte så svårt att lista saker som är viktiga i ledarskap, eller strategi, eller innovation, eller, tja, framgång i allmänhet. Faktum är att de flesta av oss kan sätta ihop en sådan rätt snabbt, och det är sällan en lista är så särdeles mycket bättre eller sämre än någon annan. Utmaningen är huruvida vi kan tänka bortom sådana listor.
Ofta när jag föreläser, och detta oberoende om det är för ett storföretag eller vid ett universitet, hänvisar jag till något jag tagit för att kalla “Cosmo Management”. Detta något raljerande begrepp är mitt namn för den förkärlek vi, när vi talar om det företagsekonomiska, har för listor lika dem som finns i den anrika damtidningen Cosmopolitan. I denna kan man till exempel hitta “6 Moves to Get the Best Butt Ever”, “9 Ways to Drive Your Partner Wild in Bed”, och liknande viktig information, hjälpsamt presenterat och självsäkert skrivet.
För att nu inte nu någon skall tycka att detta är ett misogynt uttalande så är män minst lika förtjusta i slikt, och det är snarast för att Cosmo gjort dessa till skön konst jag tagit dem som exempel. Dessa “listicles” är kännetecknande för vår tid, som en slags tänkandets snuttefiltar. De känns praktiska, eftersom de lovar att sammanfatta ett svårt problem på ett kort och kärnfullt sätt. Så vi faller för “7 sätt att göra din organisation kreativ” och “5 saker super-chefer gör”, gång på gång.
Trivialt. Samtidigt är dylika listor och reduktioner snarast en slags det företagsekonomiska tänkandets placebo, sockerpiller som kan kännas betryggande men som egentligen inte hjälper oss särdeles mycket. De tycks oss praktiska och pragmatiska, och vi använder dem, medvetet eller omedvetet, för att bedöma andra sätt att försöka tänka kring ledarskap och organisation. Samtidigt är de långt som min vd-väns råd – säkert sanna, men rätt trivialt sanna. Visst, det är viktigt att lyssna. Men det är också svårt, ack så svårt.
För det där med att lyssna är, för att låna ett favoritord från mina studerande, “flummigt”. I princip lätt och något alla kan, men i praktiken bundet till kontext, bunden till våra förföreställningar, bundet till makt och vem som talar. Och tusen andra ting.
Så visst, det är lätt att säga att man ska lyssna, men ack så svårt att faktiskt bygga en kultur där folk på riktigt gör det. Som så ofta när det gäller goda råd och moralkakor så kan den förenklade formen dölja den komplexitet och “flum” i vilken vi faktisk lever. Vi gillar alla uttrycket och filosofin KISS – Keep It Simple, Stupid. Samtidigt är det viktigt att det hela inte blir, utan förändring i förkortningen, Keeping It Simply Silly.
